Luften är smutsig. De små ett-hål-i-väggen-affärerna säljer armbandsur i plast, mobilskal, kopior av märkeskläder. Ingen tycks intresserad av varorna. Försäljarna står uttråkade på trottoaren utanför och röker. Om natten sägs andra, mindre lagliga affärer göras upp i gathörnen.
Vårsolen glänser dock vänligt på alltsammans och bäddar in det råa öppningsackordet. Efter en stunds vandring öppnar sig staden och blir mildare till sinnes. Larmet och tempot är visserligen kvar, men genomkorsas av andra stämningar och viljor. Byggnaderna blir pampigare men omgivningarna behåller ändå en viss folklig sälta. Kyrkor och palats samsas med fisk- och grönsakshandlare och trattoriornas eviga pizzor.
Den historiska staden är att likna vid en jättelikt friluftsmuseum där gatnätet har anor från romersk tid, stadsbilden stammar från medeltiden och modernitetens inbrott är sällsamt frånvarande. Om den rationella storstaden av i dag ofta handlar om att packa samman människor och varor och föra dem från punkt A till punkt B utan störande avbrott, är Neapel anmärkningsvärt kringelkrokigt och vint. Orienteringen kan bli svår. Överblicken löses upp i mångfalden av möjliga vägar. Vart är du på väg? Jag vet inte riktigt, jag driver…
Här finns naturligtvis stora stråk, som de livliga Via dei Tribunali och Via Toledo, men det är i gränderna däremellan staden har sitt hemliga väsen. Man rör sig i smala gångar mellan huskropparna, som står så tätt inpå varandra att ljuset ibland får kämpa för att nå fram. I skuggor och halvdagrar pågår livet. Det hänger tvätt från balkongerna, det hörs röster inifrån lägenheterna, någon skymtar till bakom gardinerna. Det ges små inblickar i sammanhang som resenären aldrig ska bli en del av.
Också socioekonomiskt kan det vara svårt att orientera sig. Paradoxen ligger nära och ögonen behöver gnuggas rena från det förutfattade. Berömda är Neapels lazzaroni, de hemlösa och dagdrivare som under 1700- och 1800-talets politiska omvälvningar spelade en betydande roll. Även fiskarna, småbönderna och de många hantverkarna har präglat staden och bidragit till ett kynne som någonstans lever kvar, om än i omstöpt form. Här, som överallt annars, sätter förstås de bemedlade dagordningen, men segregationen är av ett annat slag än den man kanske är van vid. Även om det inte råder brist på så kallade problemområden finns det många exempel på hur fattiga och rika lever sida vid sida. Inte nödvändigtvis utifrån en slags jolmig förbrödring utan för att något i själva kulturen tillåter det. Till det yttre rör det sig om två världar, men i själva verket är det bara några hundra meter mellan det socialt belastade Quartieri Spagnoli (där Camorran är stark) och Gucci- och Armani-affärerna i den fashionabla stadsdelen Chiaia.
Vackra dagar kan såväl den hotellstädande immigranten som den upp till tänderna klädde direktören söka sig ner till havet. Det glittrar vykortsförföriskt, bukten sträcker sig kilometer efter kilometer och vid horisonten står ett jättelikt containerfartyg ankrat, som ett förebud. I öster, halvt dold bakom smog, konturerna av det mäktiga Vesuvius. Det är inte en dag för utbrott.