En del av våra förfäder hade sex och fick barn med neandertalmänniskor. Tusentalet år senare får vi Jackass.
Numera har den största stjärnan i gänget, Johnny Knoxville, hunnit fylla 39 år. Och det syns i hans och de andras ansikten att farliga situationer kanske inte längre är det roligaste som finns.
Exempelvis blir Bam Margera gråtfärdig när gänget tvingar honom att konfrontera sin värsta rädsla när han luras ner i en äkta ormgrop.
"Nu tar jag bussen och åker hem", väser han.
Inte ens den numera nyktre Steve-O ser ut att vilja bli stungen av afrikanska mördarbin.
Nuförtiden känns det som att killarna kan bli skadade på riktigt. Och det gör Jackass-konceptet mycket mer intressant.
Den tredje filmen lanseras stort som en 3D-upplevelse. Men det är endast vid några enstaka tillfällen som tekniken ger mervärde (exempelvis när en gummidildo avfyras som en projektil rätt mot publiken).
När Steve-O dricker ett glas svett och sedan kräks blir varken bättre eller sämre i tre dimensioner.
Det är dock humor på härligt låg nivå när en tjur jagar en kamouflerad Knoxville, när Steve-O hoppar bungyjump i välfylld bajamaja, eller när Knoxville klär ut sig till en åldring som hånglar med en 18-årig tjej inför chockade människor på allmän plats.
Det bästa med Jackass är just kombinationen av finurliga skämt och riktigt låga påhitt. Jag trivs annars inte i grabbiga miljöer, men när det blir så extremt som i Jackass lyckas gänget väcka liv i en sida av mig som jag trodde var död sedan länge.
Det här är kanske grabbighetens sista utpost? Åtminstone för min egen del.