Gott resultat av krävande verk

Luleå orkesterförening. Dirigent: Fredrik Burstedt. Solist: Konstantin Pfiz, cello. Verk av Antonín Dvorák. Aula Aurora lördag 22 oktober. Det är dristigt av Luleå Orkesterförening att i en och samma föreställning ta sig an så komplexa verk som Antonín Dvoráks cellokonsert och åttonde symfoni. Det är mycket tilldragande musik, som kan rekommenderas att lyssna på för var och en som bär på fördomar om klassisk musik ? för den enskilda orkestermusikern finns det ideliga utmaningar, i form av soloinsatser och dynamiska växlingar i tempo och styrka. Dvorák hade altfiolen som sitt instrument och det kan ha haft betydelse i hans strävan efter att se till att alla i orkestern blir delaktiga och synliga. Allt slutade lyckligt, det blev en helgjuten föreställning, där publiken oförställt kunde njuta av Dvoráks melodiska tonspråk, färgat av den tjeckiska folkmusiken. Och naturligtvis ? solisten och dirigenten, Konstantin Pfiz och Fredrik Burstedt, gjorde konserten minnesvärd så som de genomförde sina uppgifter. Inledningsnumret, cellokonserten i h-moll, är ett bravurstycke för solisten men det är samtidigt ett symfoniskt verk, som ger orkestern en likvärdig roll, som det också gäller för dirigenten att se till att den uppfylls. Och det var redan från första taktslaget uppenbart att Fredrik Burstedt bestämt sig för att ta den uppgiften på allvar. Han är färsk som dirigent ? han har haft mindre uppgifter som till exempel då han ledde orkesterföreningen förra säsongen i egenskap av solist i en Vivaldikonsert. Det här var elddopet. I minnet rann upp en konsert för 23 år sedan i Medborgarhuset i Gammelstad, då en 24-årig Esa-Pekka Salonen ledde Norrköpings symfoniorkester på ett sådant sätt ? för övrigt i Dvoráks Från nya världen ? att det kändes som början till något stort. Utan jämförelser i övrigt eller försök till förutsägelser var Fredrik Burstedts beslutsamhet i aktionen och den klara uppfattningen om hur det borde låta påtaglig. Han är violinist, 33 år, studerar i Stockholm för Jorma Panula, en av de finska dirigenter som erövrat världen. Det skall bli intressant att följa hans utveckling. Solisten Konstantin Pfiz, född 1967, bördig från Wilhelmshafen i nordvästra Tyskland, visade sig vara en fullfjädrad virtuos på sitt instrument, som med glans och auktoritet klarade av alla legato- och staccatopassager, ackordgrepp och vandringar i oktaverna samtidigt som han tog fram klangfärgerna i rikt mått. Honom vill man höra mer av. I norra Sverige har han aldrig varit förr men däremot vid ett flertal tillfällen i festivalsammanhang i nordnorska Harstad. I den åttonde symfonin (i G-dur), som kom till sommaren 1889 på Dvoráks sommarställe, ryms en kraftfull levnadsglädje, som uttrycks i en mångfald av stämningslägen med raffinerad orkestrering och punkterade rytmer. I mellansatserna visar Dvorák sig från sin allra bästa melodiska sida, där flöjter, klarinetter och violiner är flitigt utnyttjade. Den graciösa scherzosatsens slut tas i finalen över av en kraftfull inledande trumpetfanfar, innan den variationsrika slutsatsen förs till ett triumfartat slut. Det var en konsert, i vilken man även om man ansträngde sig hittade få skönhetsfläckar. I beaktande av att orkestern i sin helhet endast haft ett par rejäla repetitionstillfällen och att det för genomgångar i sektioner eller mindre grupper inte alltid är lätt att samla vitt utspridda orkestermedlemmar är det goda resultatet anmärkningsvärt. Konserten framfördes även på söndagskvällen. Fram i mars nästa år kommer orkesterföreningen att bjuda på en konsertant version av Jacques Offenbachs opera Hoffmans äventyr, där åtskillig vokal prakt också inryms.

Gott resultat av krävande verk

"Dvorák hade altfiolen som sitt instrument och det kan ha haft betydelse i hans strävan efter att se till att alla i orkestern blir delaktiga och synliga", skriver Norrbottens-Kurirens Gunnar Lindgren när han varit på konsert med Luleå orkesterförening.