Gott och blandat på scen

Diggiloo, som hur man än väljer att betrakta det får lov att betecknas som B-versionen av Robert Wells Rhapsody In Rock (om inte annat så i storslagen- och svulstighetshänseende; artistmässigt är det ungefär jämt helskägg), kan kanske liknas vid en musikalisk parallell till godispåsen Gott och blandat. Det är mycket som man klarar sig utan. Och så en del som man tycker är riktigt gott och yummy. För 400 kronor stycket fick i alla fall mellan 4.500 och 5.000 (uppskattningsvis) i torsdags kväll, i Storforsen, Älvsbyn, se en show på upp emot tre timmar (vi såg inte hela) som innehöll i alla fall några brakfis-skämt för mycket (Tomas Petersson slog vissa onämnbara rekord här) men som också innehöll något så ovanligt vackert som Magnus Johanssons sant fabulösa trumpetspel i Ernie Englunds pålitliga gamla evergreen Gotländsk sommarnatt. Den belönades med en av kvällens största applådstormar. Linda Bengtzing, blonderad till oigenkännlighet, sprang en bit ut i publiken och sjöng Hur svårt kan det va? Det var tur att hon höll sig på spången. På sidan om den var det regnblankt och såphalt och det var många som stupade omkull där (tack och lov utan några större olycksfall dock) och åtminstone på några av spångsträckorna tycker jag nog att man bör satsa på räcken på bägge sidor av spången. - Men det här ju den mest unika spelplatsen jag någonsin varit på!, utbrast konferencieren Lasse Holm förtjust. Men så sprang han in i en både ansträngande och bitvis klockrent pinsam hyllning till "miljökämpen" Al Gore. Som bara blev för mycket - med Lotta Engberg reciterande en dikt av en 15-årig tjej också. Var god och skölj och stryk bort! För allas bästa. Och det går att fortsätta strykandet med Nanne Grönvalls monolog om hemorrojder också (hela gänget tyctes drabbat av rena rama underlivsepidemin, helt plötsligt). Fast annars var Nanne att lita på. Molly Sandén sjunger bra. Men det kan däremot ingen säga att Måns Zelmerlöw gör, även om brigaden med unga tjejer stönar och vrålar entusiastiskt när han kommer ut på scenen. Han skriker och wailar och nöjer sig med det. I Perrellis Hero, exempelvis. Ett medley med 40-talslåtar (framfört av tjejerna) och diverse smått & gott för övrigt också, i en kväll som innehöll alldeles för många saggiga transportsträckor (och då stannade vi ändå inte hela tiden) för att kunna betecknas som godkänd. Kvällens största upplevelse för mig personligen var i alla fall den skjuts uppför branterna från konsertgrytan som Bruno Ölund, från Tväråselets AIK, bjöd mig på i en stabil gul fyrhjuling. Det var grejer det! Resten kan diskuteras. Både länge och väl.

Gott och blandat på scen

Två Kuriren-hästar. Det får Diggiloos show vid Storforsen i betyg av Kurirens Rolf Nilsén.