Men: det är pålitligt kul med företeelser som man kan lita på och som bibehåller samma kavata kvalitet, trots att tiden tenderar att vandra (rättare sagt: störta) i väg.
Så är det med J.P. Nyströms, även om det också förhåller sig så som gruppchefen och violinisten (Malmberget/Luleås svar på Stéphane Grappelli, typ) Svante Lindqvist nämnde:
- Vi blir fortfarande kallade för "grabbar" när vi är ute, men Ulf Birger Jonsson (alias "Flu") fyllde faktiskt folkpensionär nu senast. Han tyckte om det att det var tur att han inte blev djurpensionär.
Humorn sitter där, helt obesvärat, fortfarande. Den spelsugna attityden likaså, Inledningsvis står Svante Lindqvist helt solo på scenen och säger det bara så här rättframt enkelt:
- En polska. För mamma, för Hans Andersson och för alla andra som har lagt ner stråkarna för evigt.
Och sedan blir det väldigt äkta och fint. Och hade det inte varit för den halvtimmeslånga kaffe- och vindrickar-pausen så hade jag hunnit bevista hela evenemanget, men eftersom det nu är en dagstidning och inte en årsbok vi publicerar så hann jag inte riktigt det. Nåja.
Den här gången var det rätt mycket som ett musikaliskt julbord som J.P:s presterade. Trumpetar-esset Danne Johansson och hans utsökta kvartett var gäster, liksom trubaduren Björn "Skrotis" Johansson, med varliga versioner av stoff från Olle Adolphson och Gösta Kullenberg, och den andlösa sångerskan Louise Ädel, som bland annat förenade sig med herrarna Lindqvist och Johansson i en hudlös tagning av Allt under himmelens fäste.
Allt detta och himlen därtill. Eller i varje fall en försvarligt eklektisk dos av både folkmusik och vinter-cool jazz.
Vad vi behövde. Efter skinkan. Och före champagnen (den senare endast metaforisk i mitt fall).
Som sagt var: det är genomgående skönt och fint med musiker som man vet vad de ska leverera för något.
Och som också gör det.