Gott äventyrshumör och matiné-feeling

Legenden om Zorro (I original: The Legend of Zorro)
Filmstaden
Regi: Martin Campbell
Manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, Ted Elliott, Terry Rossio
Foto: Phil Meheux
Musik: James Horner
Skådespelare: Antonio Banderas, Catherine Zeta-Jones, Rufus Sewell, Nick Chinlund, Julio Oscar Mechoso, med flera

Kultur och Nöje2005-11-07 06:30
ROLF NILSÉN
Antonio Banderas gav prov på sina matinémässiga egenskaper i rollen som den svärdrispande hjälten och de förtrycktas förkämpe Zorro redan för några år sedan och har nu funnit tiden som lämplig för att reprisera rollen, återigen i sällskap med den i sammanhanget mycket habila Catherine Zeta-Jones.<br>Och ? det fungerar faktiskt sällsynt bra. Matinékänslan är den rätta (det finns faktiskt tillfällen när man känner mycket hårt för att börja vissla i biljetten), äventyrets vind blåser konstant och det föreligger också en så klar känsla av distans, självironisk humor och respekt för den sortens filmiska eskapism som det här uteslutande handlar om att de dryga två timmar som det tar att ta sig fram genom den här filmen enbart tycks flyga i väg.<br>Zorro-figuren skapades av författaren Johnston McCulley och han agerades redan på 1920-talet, med bravur, av Douglas Fairbanks Sr. 1940 odödliggjordes han slutgiltigt av Tyrone Power, som enligt de allra flestas mening fortfarande är ohotad som alla tiders bäste Zorro. Senare har Guy Madison spelat honom i en TV-serie och när det blev dags att damma av honom på allvar för några år sedan så föll valet på Antonio Banderas.<br>Denne känns nog så kvalificerad för uppgiften och som den maskerade hjälten i 1850-talets Kalifornien, som vid tillfället håller på att anslutas till Amerikas förenta stater men som här har att kämpa mot ett anhang illasinnade skurkar som söker förhindra själva anslutningen, firar han här idel triumfer och skapar massor av uppseendeväckande situationer.<br>Detta senare inte minst med hjälp av den samarbetsvilliga hästen Tornado, som dock vägrar att lyda kommandon på engelska och bara gör som han ska när han tilltalas på spanska men som gärna röker både pipa och dricker vin, samt den lille sonen Joaquin (Julio Oscar Mechoso)som visar klara tendenser att kunna ta över Zorros uppgifter när pappa någon gång tvingas ge upp dem.<br>Det är alldeles för sällan som det förekommer fäktningsbataljer och svärdsfighter på bio numera. Här florerar de dock frekvent och Banderas såväl som Zeta-Jones, som blixtrar på ett individuellt lysande sätt i sin roll, har klingorna under perfekt kontroll.<br>I rollen som sadistisk greve av fransk härstamning och beslutsam plågoande av mexikanska bönder är Rufus Sewell betydligt jävligare än vad Basil Rathbone var, i en liknande roll, i versionen från 1940.<br>Men även han tillför helheten något väsentligt här och om jag även tillåter mig att hävda att de händelser som äger rum på ett framrusande tåg mot slutet av filmen, med mycket exakta tillämpningar av tajmning när det handlar om allt vad som i den ingår, är rent ut sagt uppseendeväckande spännande ? så är också det mest nödvändiga om den här filmen också sagt.<br>Legenden om Zorro, alltså. Både spännande och roligt och med massor av gott äventyrshumör och matiné-feeling.<br>Man blir förresten bara på gott humör själv också, när man återigen förvandlas till en liten ögontindrande grabb under konsumerandet av den här filmfesten.<br>Och hur ofta händer väl något sånt ? numera?<br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!