Om det inte är för sent vill jag föreslå Erik Johan Stagnelius till Augustprisvinnare. Nobelpriset går också bra. Jag utser honom eftersom hans levande författarskap är en säregen påminnelse om de existentiella grundfrågorna, invävda i en sällsam filosofisk dräkt av nyplatonska drömmar och religiösa ideal.
Det där sistnämnda är inte så viktigt, det är handbokskunskap som finns i varjehanda översiktsverk.
Viktigare är den oerhörda kraften i hans diktning, där tillhör han världslitteraturen.
Nu finns Stagnelius-julklappen genom Svenska akademiens vackra utgåva i fem band, klokt kommenterade av Paula Henrikson och med en likaledes klok och vacker inledning av Anders Olsson.
Vår störste romantiker, vår störste säregenhetsbegåvning inom dikten. Om ni vill förstå vad en hög och anspråksfull ton i lyriken betyder, läs då denne skald som gjorde sitt livsverk på en livstid av 29 år. Och betrakta därefter med överseende vårt aktuella missförstånd att det inte skulle finnas någonting över tiden som heter kvalitet och geni.
Här vore det läge för vackert citat, men eftersom Stagnelius skriver vackert även i transportsträckorna kan det aldrig bli rättvist. Atlantis bokförlag var det, fem band i samarbete med akademien.