Det finns de som säger att det är i serierna det händer nu, att serien är den nya romanen, eller åtminstone den nya TV-serien. Håll i hatten, säger undertecknad. Serieromanen (den kallas graphic novel på engelska, ett mycket, mycket bättre namn egentligen) har en lång och ärorik historia i sig. En egen och unik berättarteknik, möjligheter att visa saker som inget annat medium klarar. Denise Mina och Leonardo Mancio vet detta bättre än många andra, och har en CV som bevisar det.
De har båda jobbat med engelska Hellblazer, och detta syns och hörs i Män som hatar kvinnor. Hörs, som i står att läsa alltså.
Jag har läst Millennium-trilogin och sett (de svenska) filmerna och tycker det är pladdrigt och gubbsjukt, om än med ett slags vänster-, rättvisepatos, som väl får sägas vara tämligen unikt. Om man inte läst exempelvis Sjöwall-Wahlöö, Kjell Eriksson, vill säga. Jag uppfattar alltså hela hypen som historielös. Och det kan verka snobbigt, men det kan inte hjälpas. Jag har ju läst och det kan inte göras ogjort.
Som tur är, är det här något annat. Män som hatar kvinnor gör sig faktiskt allra bäst som serieroman.
Här kan mycket av det pladdriga berättas i tysta bilder. Och de karikatyrmässiga huvudpersonerna fungerar mycket bättre i det här formatet. Lisbeth Salanders deprimerade och tvådimensionella hämnd får djup och Blomkvists framgångsrika samt obegripliga libido blir något sånär trovärdig.
I Larssons böcker så är mörkret pålagt efteråt, i form av en massa blod och kladd och eld, som kunde han inte bestämma sig för om han ville berätta om utsatta kvinnor eller skriva en deckare: Det band sig aldrig riktigt. Här är det som att Mancio och Mutti tvärtom mejslat fram bilderna ur en kolsvart bakgrund, skrapat fram motiv och ljus ur ett verkligt mörker.
Denise Mina har i sin tur skurit bort mycket av den förklarande och irriterande brödtexten och förlitat sig på gester och mellanrum, inte helt olikt det hon gör i sina egna romaner. Något som alltså är till berättelsens fördel: Mina är en mer begåvad författare än vad Stieg Larsson, frid över hans minne, någonsin var.
Så, summa summarum, denna serieromans skapare har lyckats med det näst intill omöjliga: De har polerat en bajskorv så den skiner, kanske inte som guldpokal, men åtminstone som en fullt acceptabel replika av en.