Gör inte förhör av teaterbesöket
Dan Swärdh, konstnärlig ledare på den fria teatergruppen Scratch från Luleå, saknar dock skolpolitikernas närvaro på konferensen, en åsikt som han framförde i ett öppet samtal med landstingets kulturchef Majlis Granström kring framtida kultursatsningar.
- Det är skolpolitikerna som avgör om det blir kultur i skolan eller inte, sade Dan Swärdh bland annat, och uppmanade landstinget att bjuda in just skolpolitikerna till sitt nästa kulturmöte.
Barnkulturfrågorna har fått aktualitet på senaste tiden, inte minst genom den statliga utredning som Aktionsgruppen för barnkultur presenterade förra året. Rapporten befäste till stor del de farhågor som redan varit kända: Barnkultur är i dag ofta en bristvara ute i kommunerna. Som vanligt heter orsaken pengar.
Inga manifestationer
- Det känns ju inte riktigt aktuellt att börja kräva mer pengar till teater när det inte ens finns pengar till skolböcker, som Dan Swärdh sammanfattade den delen av diskussionen.
Den nya borgerliga regeringen har hittills inte heller gjort några manifestationer kring barnkulturen som enskild fråga, om man med det inte räknar med det inställda barnkulturåret som proklamerats till 2007.
I Gällivare går man dock sin egen väg och kör ett kommunalt barnkulturår. Just nu inväntar man beslut om särskilda projektpengar som man sökt från länsstyrelsen.
Samiska teatern är på plats med sin föreställning Tro, hopp och kärlek, liksom bland annat Riksteatern med pjäsen ID, och Pygméteatern med Gubben och Blomman. Filmpool Nord talar film i skolan, Författarcentrum bjuder på författaren och illustratören Anna-Clara Tidholm, länsbiblioteket på föreläsning om biblioteket på nätet, Dans i Nord presenterar både föreställningar och föreläsningar, liksom också Riksteatern, Norrbottens museum och Luleås konsthall.
För det här är en konferens där olika arrangörer samverkar kring programmet. Ett av den regionala Riksteaterföreningens bidrag var en föreläsning av Karin Helander, professor i teatervetenskap, teaterkritiker och ansvarig för Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet.
Om forskning
Under rubriken Att öppna nya världar talade hon om sin forskning kring barns möten med teater, något hon också skrivit en lärarhandledning om på uppdrag av Riksteatern.
- Det är vi vuxna som har makten när det gäller barn och teater. Det är vi som skriver pjäserna, skapar scenrummen, köper in, recenserar. Det är också vi som har tolkningsföreträde, som avgör vilken slags teater som är godkänd för tillfället, säger Karin Helander och ger en historisk tillbakablick.
Opålitliga
Hennes utgångspunkt är att vi vuxna är opålitliga genom att vi över tid byter åsikt om vad som är så kallad godkänd teater. Grovt sammanfattat ser hon tre huvudspår i synen på teater för barn: Teater som pedagogisk fostran, teater som underhållning och teater som konstnärligt uttryck.
- Tyngdpunkterna har förskjutits genom historien och för närvarande finns det få teatergrupper som uttryckligen säger sig vilja vara pedagogiska.
Karin Helander har forskat mycket kring hur barn upplever teater och efter att ha intervjuat över 2.000 barn för några år sedan skrev hon en vetenskaplig artikel om sin studie med rubriken "Det var roligt när mamman grät".
- Jag skulle också ha kunnat sätta rubriken "Det var roligt när mamma trodde att lillebror var död", säger hon och belyser svårigheten att tolka ordens egentliga betydelse.
Väljer att förstå
Enligt Karin Helander är "förstå" ett nyckelord i sammanhanget. Vuxnas ambition är att barn ska "förstå", något också barnen lär sig snabbt och tar hänsyn till när de svarar på frågor.
- Ett förskolebarn väljer själv vad den vill "förstå" i en föreställning. Först när man börjar i skolan lär man sig att det finns ett facit, att det finns rätt svar och fel svar och anpassar sig efter det. Men i teater och konst finns inget rätt eller fel, inget att "förstå" i den bemärkelse som vi oftast lägger i ordet, säger Karin Helander, och hänvisar till August Strindbergs Ett drömspel, omöjligt att "förstå" eftersom det bygger på det associativa.
I stället för att be sina elever skriva resuméer efter en teaterföreställning tycker Karin Helander att lärarna i stället ska föra samtal och visa eget intresse.
- Konsten har inget facit och därför är det viktigt att ge barn tillgång till den världen. Barn, precis som vuxna, behöver också känslomässig vägledning, något de kan få genom en teaterpjäs. Som vuxen behöver man inte vara expert på teater för att kunna följa upp ett teaterbesök, det räcker med att man är expert på sin egen upplevelse, att man vågar använda sig själv. Sin nyfikenhet, sin lust och sina egna frågor. Och att man känner respekt för allas åsikter.
- Börja aldrig ett samtal med att tala om värderingar - vad tyckte ni? Prata
i stället om vad ni minns från föreställningen, vad kostymerna berättade, scenografin. Och respektera att alla kanske inte har lust att prata om vad de har varit med om.
Så jobbar vi med nyheter