Gnällspikens maktutövning

Oftast hörs det hos den självömkande arbetskamraten som på fikarasten lider oavbrutet, är den mest plågade, mest felavlönade, mest hunsade. Därigenom fjärrstyrande alla andra, särskilt dem som tycker synd om honom/henne. Vilket alla förväntas göra. I den stora världen är ressentiment livsfarligt. Tyskland på 1920-talet med sin dolkstötslegend, Serbien på 1990-talet med sitt albanska komplex. Bägge såg sig som offer, sen blev det krig. Då är ressentimentet inget filosofiskt problem längre. Nietzsche förutsåg detta. Han myntade begreppet för att beskriva den svages hatiska bitterhet mot den starke eller överlägsne. Det är avundsjukans förlängning, ingrott och oftast utan fokus. Framför allt vill det inte tillfredsställas. Varför få det bra, när man kan lida? I facket brukar de som gnäller mest anstränga sig minst. Och insändarsidornas "missnöjd skattebetalare" är själva typmodellen för ressentimentet. Allt är de andras fel, det är kärnan. Men hur skiljer man då ressentiment från den berättigade kritiken? Vad är skillnaden mellan gnällspiken och revoltören, eller den kritiske medborgaren? Viljan till resultat! Till kompromiss, överenskommelse, konstruktion, reform, förändring. Ressentimentet vill förgrämelse, inte överenskommelse. Vill älta oförätten, inte lösa problemet. Passivt som regel, och om det någon gång sätter sig i rörelse är våld, hämnd eller förstörelse målen. Nietzsche; en märklig spegel, av övermänniskans triumf och slavmänniskans.

Gnällspikens maktutövning

Ressentiment. Ett svårt ord med stark betydelse. Populärt kan det förklaras som gnäll, upphöjt till makt.