I Äta djur ställer sig Jonathan Safran Foer på flera ställen frågan: Vad är kött? Svaret kan verka självklart, frågan kan tyckas naiv. Ändå är den svår att besvara. Den leder vidare till följdfrågan: Vad är det att äta kött? Minst lika svårt att svara på. Köttätande är bemängt med etiska, ekologiska, historiska aspekter, och förefaller närmast oöverblickbart som ämne. Det snuddar vid levandets innersta, vid vårt förhållande inte bara till det vi har omkring oss utan också till våra egna kroppar, deras gränser mot yttervärlden. Det slaktade och uppätna djuret placeras antingen hitom eller bortom den gränsen, som inte bestäms av biologiska mekanismer så mycket som politiska och ekonomiska lagar, och i någon mån den enskildes fria val. Ingen mänsklig varelse behöver äta kött för sin överlevnad. Likväl är köttätandet, åtminstone i västvärlden, groteskt utbrett.
Safran Foer berättar om hur han som nybliven far började tänka på om han skulle föra vidare vanan att äta djur till sin son. Mormors kycklingmiddagar, den traditionella Thanksgiving-kalkonen och pappas fiskburgare utgjorde alla sentimentala skäl för att hålla fast vid den tidigare kosthållningen, och författaren dröjer vid det hela med lätt gråtmildhet. Han vill låta det egna köttätandet utstå en verklig prövning och bestämmer sig för att skriva en allvarligt syftande bok om saken, där inga obekväma fakta ska utelämnas. Under tre år studerar han djurrättsetiker och köttförespråkare, hänger med aktivister som bryter sig in i fågelfarmar, intervjuar vegetarianer och företrädare för köttproducenterna (men i allmänhet bara de som står upp för den småskaliga, icke-industriella, om man så vill mer humana, produktionen - de andra vill avslöjande nog inte uttala sig). Ämnet grips an med hull och hår. Kanske är Safran Foer understundom lite väl glupsk, hoppandet mellan det ena och det andra gör att strukturen får lida, och någon stor filosof kan man inte heller kalla honom, därtill är han för konventionell och bunden vid den lilla världen. Värdet av hans bok finns snarare i det effektiva sammanställandet av fakta om köttätandets förödande ekologiska konsekvenser, om djurens lidande i de vidriga fabrikerna, om det tveksamma i att överhuvudtaget äta djur. Här skakar han om och visar önskvärt patos.
Det är inte utifrån den nyfrälstes perspektiv jag instämmer med Safran Foers slutsatser (föga förvånande är han vegetarian efter bokens färdigställande), tvärtom är jag delvis kvar i det han lämnat, även om jag äter allt mindre kött - utan utifrån övertygelsen att människors köttätande i allmänhet sker oreflekterat eller mot bättre vetande, av djupt rotad vana. Författaren dröjer en stund vid detta och lyckas inte ruska av sig förvåningen: När vi vet allt detta, hur kan det fortgå? En uppenbar svaghet i hans framställning är dock oförmågan att se till strukturer. Att välja att äta kött eller att avstå är förvisso också ett moraliskt ställningstagande hos den enskilde, men köttätandet skulle aldrig ha blivit så utbrett om det inte fanns mäktiga ekonomiska krafter, helt utan andra intressen än den blinda profitmaximeringen, som drog fördel av det. Safran Foer tror mer på gräsrotsrörelser, på blåögt prat om konsumentmakt och att ta sitt förnuft till fånga, men den industriella köttproduktionen med alla sina negativa följder, kommer naturligtvis att fortsätta så länge som det nuvarande samhällssystemet hålls vid liv.
Den miljövän eller djurrättsaktivist som i kampen för sin sak inte samtidigt kräver ett avskaffande av den kapitalistiska världsordningen, den får vackert finna sig i att låta sig utnyttjas av densamma.