Hör man första singeln Terribly dark och läser vissa tidiga recensioner av nya albumet kan man lätt tro att Frida Hyvönen börjat göra disco och att plattan är fast förankrad i slutet av 1970-talet. Så är förstås inte fallet, men hon har helt klart tagit flera steg framåt när det gäller att låta nya influenser ta plats i sin ljudbild. Det är nästan bara positivt och det var väl den enda vägen att gå för Frida Hyvönen.
Jag gillar det, Terribly dark är fantastisk. Men jag tycker att hon håller igen lite för mycket på de flesta av spåren på plattan. Faller in i det som alltid varit hennes enda akilleshäl - att hon inte lägger ner lika mycket energi på musiken som på texterna. Hon är lite för minimalistisk. Jag hade gärna hört henne i ett "större" musikaliskt sammanhang, det hade varit väldigt spännande.
Textmässigt är hon förstås fantastisk. Som hon alltid är. Få kan som Frida Hyvönen så vasst göra upp med antagonister och tackla svåra ämnen med sådan glödande passion och återhållet vemod.