Luleå storband värmer upp och i fonden hänger porträtt av legender som Ella Fitzgerald, Judy Garland, Billie Holiday mfl. Onekligen något att leva upp till. Så gör aftonens affischnamn entré: Karin Paulin med Judy Garlands ”That’s Entertainment”. Applåder och bravorop.
Det blev en fin kväll med ett pärlband av evergreens i de kvinnliga stjärnornas tecken: ”Zing, Went the Strings of My Heart”, Judy Garlands docksöta melodi; ”Night and Day” där Karin Paulin ger en finstämd version av Ella Fitzgeralds vemodslena örhänge. Men det är med ”Someone to Watch Over Me” som Karin Paulins varma alt kommer helt till sin rätt. Det är i de lägre registren hennes sång framförallt hittar sin karaktär och berör. Här är även orkestern under Magnus Plumppus ledning på tå i ett fint arr där Joachim Tofts gitarr ligger och mjukt pulserar i baktakt – Count Basies Freddie Green hade knappast gjort det bättre. Och smärtan i ”The Man That Got Away” gestaltar Karin Paulin med bravur, det är bara den rinnande mascaran som fattas och Judy Garland kanske rentav log i sin himmel.
Efter paus kommer kvällens primadonna in risslad i en läckert guldglittrig blåsa, naturligtvis sjungandes Marilyn Monroes ikoniska ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend” – oh boo pee doo. Jubel i ett nästan fullsatt Ebeneser. Karin Paulin är trivsamt småpratig och håller en proffsig rågång mellan det personliga och privata. En erfaren orkester gör gott ifrån sig och Jan Lundberg på klarinett levererar ett snitsigt solo i Louis Primas ”Sing, sing, sing” och orkesterns nestor Ragnar Lindvall likaså med snygga synkoper på elpianot i Basielåten ”Blue Five Jive”.
Och jag småvisslar fortfarande.