Eyvind Johnson-sällskapet fortsätter med sin ambitiösa utgivning av Johnsons litteraturkritik. Den nya årsboken rymmer recensioner från särskilt Arbetet där Johnson en tid hade ansvaret att särskilt följa översättningslitteraturen. Vid sidan av några aningen kompiskorrupta hyllningar av nordiska vänner som Artur Lundkvist, Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Elmer Diktonius finns här presentationer av ett hundratal utländska författare och deras verk; en del blivande klassiker, andra förpassade till glömskan. De många små reflektionerna blir också ett hundratal spegelskärvor, glimtar in i Johnsons värld.
Gunnar Ekelöfs debutbok, Sent på jorden, ägnas några förströdda rader - Johnson skrev vers i ungdomen, men trots språkkänsla blev han knappast poet - medan beundrade förebilder som Thomas Mann med Jaakobs upplevelser, ett par av B. Travens romaner liksom D. H. Lawrence ägnas stora utrymmen. Den senares
Aarons stav uppskattas mångordigt och skulle också påverka Johnsons roman Regn i gryningen, i vilken han dock tvärbytte fot och tog avstånd från de föreställningar om proletärens naturliga vitalitet, våldtäktsromantiken och den manliga rätten till sexuell utlevelse som Lundkvist och andra i Lawrences efterföljd förfäktat.
Själv fastnar jag för Johnsons anmälan av den jämnårige Hemingways Farväl till vapnen, "ett av de märkligaste verken i höstens bokmarknad". Hos Hemingway saknas socialt patos, menar Johnson; "och denna brist gör boken ännu ohyggligare". Det erinrar mig om en passage i Krilon där huvudpersonen i Paris på 1930-talet möter den amerikanske författaren William - ett porträtt av Hemingway - som vill skriva ihjäl "that bloody Franco". Krilon/Johnson undervisar William/Hemingway om hur det kan göras, hur sanningen skall berättas.
Det smärtsamma måste visas. "Cézanne skulle kunna göra det", menar Krilon och beskriver målarens metod; den att vara ett öga. "I sin ungdom hade han tendenser, men han nötte ihärdigt bort dem." Det handlar om att uppleva och avbilda. Om sannfärdighet utan fördom. Att se utan att ställa sig i vägen.
Långt senare - i fiktiv såväl som i verklig tid - förklarar Hemingway i den självbiografiska The Nick Adams stories att han ville skriva som Cézanne målade: "He was the greatest. The greatest for always. You had to do it from inside yourself."
En tillfällighet? Eller kanske ett oprövat spår att följa.