Glatt sväng med cover-häng

Men nog med liknelser med vår samtid. En sträng går direkt. Det lovar gott för resten av kvällen. Ingen behöver bli besviken, Jack Baymore och Henrik Åberg gör var sin Elvis med bravur. Det är besvärligt att sitta still. Att lyssna på svettig rockabilly i en städad konsertsal är inte rätt. Man vill ju upp och dansa! Jack Baymore gör en något mer personlig Elvis, som inte slaviskt följer varenda djupa aha-hm. Bensvängar-gitarristen Torbjörn Fall jammar så det räcker och blir över, hans tid i strålkastarskenet är gyllene. Uppträder man med Elvis-låtar behöver man inte spara på guldkornen. Det finns så många. Inom loppet av en halvtimme har de hunnit köra igenom Lonesome hotel, Blue suede shoes, Don’t be cruel och All shook up. Allt sitter som det ska, nästan så att det blir för polerat. I mitten av första setet tenderar det att hänfalla åt easy listening trots Elvis självklara stjärnlåtar. Det är tajt, stannar låten upp för dramatik plockas tempot sekunderna senare upp av trummorna. Det blir väl så när originalarrangemangen redan finns att öva på in absurdum. Devil in disguise saknar flirten, Henrik Åberg skulle kunna kosta på sig lite klädsamt publikfrieri. Vördnaden är total. Om man ändå kunde fått dansa långsamt till Cryin’ in the chapel eller rocka loss till Jailhouse rock. Det är väl ändå så the King ska upplevas. Antingen genomsvettig eller hjälplöst lipande.

Glatt sväng med cover-häng

Jack Baymore och kören Swedish Taking care of business inleder med That’s alright mama. Låten som en äldre generation förknippar med 1960-tal medan den yngre, min, kanske numera närmast förknippar den med låten som artisten Amanda Jensen släggade ned Idol-juryn med.