Glaskonst med känsla av fisk och sjö

Micke Johansson är en glaskonstnär som nyligen, sedan 2004 är han hyttmästare på Pukebergs glasbruk i Småland, kunnat gå vidare och utveckla sitt eget konst- och bruksglas. När jag nu möter hans föremål för första gången fångas jag direkt av två saker: träplattorna på väggen och doften av fiske. Efter en stund infinner sig också känslan av loppmarknad eftersom nästan allt, det är dessutom en riktigt stor visning, står på låga bord längs väggarna i konstgillets lokal i Boden. Hela 77 föremål i olika tekniker visas upp.
Utställningen håller dock ihop tack vare att många objekt är snarlika. Till exempel visas fem små skålar i nästan samma rosa-orange ton med ett rutmönster i själva glasmassan, optik. Annat glas ingår i serier med namn som Tornado och Confetti.
Känslan av fisk och sjö byggs i sin tur upp av flera element. Självklara är de påtagliga fiskarna i skyltfönstret, bland annat lampan i graalteknik, men också av mer subtila former, färger och mönster: den svagt urvattnade blå färgen i många föremål, graaltekniken som får motiven att flyta ut som i vatten när det mångfärgade glasämnet blåsts ut till sin slutgiltiga form, fat som känns algövergjutna, den flytande slingerformen som doftar sjögräs i brunt glas och ett finmaskigt rutmönster som närmast återskapar fiskfjäll. Det senare återkommer i flera vaser döpta efter den teknik, ariel, som använts. Luft i glaset skapar mönstret och man använder formar, här originalformar från Pukebergs glasbruk. Det här är också det som känns mest eget och det jag gillar mest med Johanssons glas.
I övrigt har han återvänt till folkhemmets tjocka, tunga glasobjekt, låtit färgat glas forma droppar i olika lager, och återanvänt luftbubblorna från de små fisk- och fågelskulpturerna som nästan finns i varje svenskt hem - åtminstone i något skåp. Men sedan har Rickard Påhlsson gjort en rejäl insats för utställningen när han med sina träplattor behandlade och bemålade på skilda sätt, allt från kraftiga färger till solnött tjära, och därmed lyfter blicken från borden jämnhöga linje.
Tyvärr säger det något också om ovanan vid att visa konsthantverk och form, jämfört med bildkonst, i regionens gallerier. Dessutom här glaskonst, något av en främmande fågel i vårt lokala konstklimat. Det blir gärna något av butik, i stället för ett bidrag till den välbehövliga diskussion om bildkonst, form och uppdrag utställningar bör bidra till.