Glädjefylld musikalisk resa

Hela Ebeneser var i gungning på söndagskvällen då Bothniakören och Dixielanders gemensamt gjorde en resa genom Amerika. Reseskildringen kom huvudsakligen att handla om New York och New Orleans och en något skör röd tråd tillhandahölls av presentatören Jerry Lantto. Det musikaliska stoffet var i huvudsak hämtat från jazzens urhem New Orleans, som så sorgligt drabbats av en naturkatastrof, blandat med referenser till Ground Zero i New York, spirituals och så lite hemlandstoner, levererade av Björn Skifs, Stefan Nilsson och körens dirigent Elin Hedlund. Salig Sven Hallberg, som en gång ledde Luleå Godtemplarkör, början till Bothniakören, gladdes säkert i sin himmel. Han introducerade faktiskt på sin tid spirituals i körens repertoar, och nuets Bothniakör har inte vansläktats, det lät lite försiktigare förr. Det svängde så det stod härliga till och med Dixielanders stöd blev det oemotståndligt. Det viktiga är att känslan för rytmen infinner sig och kunde Elin Hedlund också förmedla och mana fram med besked. Och Dixielanders skulle säkert med gillande tas emot i Preservation Hall, där den ursprungliga New Orleans-musiken sitter i väggarna. De har lagt sig till med den äkta grundrytmen, särskilt markerad i That?s a Plenty och Mahogany Hall Stomp. The Mooche från Duke Ellingtons så kallade djungelperiod var illusorisk med alla sina growleffekter. Den gamla begravningslåten You Gotta Move framfördes med sådan styrka av Björn Sjöö att den döda borde ha väckts till liv igen. Många solon hör till den här musiken och sådana exekverades med både kraft och finess. Håkan Rudehill har tidigare knutits till bandet som trumpetare, nu hade också Bengt Ek tillkommit som klarinettist. Kören sjöng inte bara spirituals. Ett par av numren hade Elin Hedlund skrivit fina texter och musik till, först Låt tryggheten finna mig med anledning av tsunamin i december i fjol, och senare en kärlekssång Kyss min mun/Aldrig Mer, som båda gav utrymme för eftertanke och andhämtning ? den senare en skön duett mellan Jerry Lantto och Agneta Hellander. Bruce Springsteens My City of Ruins, inspirerad av attacken mot New York 11 september 2001, med Urban Nilsson som solist, och Björn Skifs Håll mitt hjärta, fint uttolkad av Joakim Bergström hörde också till vilopunkterna. Stefan Nilssons Gabriellas sång (från filmen Så som i himmelen), och Stevie Wonders Isn?t She Lovely var andra fina inslag. ?Resan? fick uppenbarligen ett lyckligt slut, tråden som brast knöts ihop. Det mäktigt rytmiska slutnumret, William Spiveys The Operator som man minns från Manhattan Transfer, och When the Saints Go Marching In som extranummer, introducerat av Lisbet Bergström, satte effektiv punkt på en glädjefylld föreställning.