Glädje väcker vreden
Det handlar helt enkelt om en radioklassiker, skapad redan 1985, ofta repriserad av Sveriges Radio, ständigt efterfrågad. Inte undra på det. Lund Kirkegaards berättelse om den lilla killen som ofta är rädd, mest för Gusten, men också för vuxna, men som ändå alltid finner på råd är stark i sig. I Hasse Alatalos radiodramatisering blir den ännu bättre - med ett myller av röster och dialekter (flera av dem kommer från Björn Sjöös mun), originalmusik av Hans Sandin och ett häpnadsväckande vårdande av detaljer (av producenten Alatalo). Det är helt enkelt "sjukt bra", som en till mig närstående yngling uttryckte sig härom dagen.
Samtidigt med detta återseendets glädje (jag vill också ha Hodjas flygande matta av samma upphovsmän på CD!) väcks min vrede. Hur i hela friden kan man nedmontera public service-radion på det sätt man just nu är i färd med? Den diskussionen känns betydligt viktigare än den debatt om pladdrets utbredande som förekommit, även om det kanske till viss del hör ihop.
I ett enda slag visar nämligen den nya CD:n med Gusten Grodslukare hur illa det är:
Sveriges Radio är helt enkelt på väg att sälja bort hela sitt stora kunnande i form av kompetenta radioproducenter!
Frågan är vad som återstår när slakten är över?
Ett exempel: Sveriges Radio Norrbotten har under många år varit bäst på barnradio. Även om resurserna har minskat med åren (sånt framstår för övrigt nuförtiden som en naturlag), så har det producerats bra radio för barn. Nu är den tiden definitivt förbi, produktionen läggs ut på produktionsbolag, medan korridorerna i radiohuset i Luleå ekar tomma.
Det kunnande som producenter som Hasse Alatalo och andra representerar försvinner ut i tomma intet, tanken att det i dag skulle kunna skapas barnradioklassiker av typ Gusten Grodslukare framstår som nästan löjligt otidsenlig. Vem har bestämt det? Vem vill ha det så?
En sak är säker: Inte är det radiolyssnarna! Det som händer med Sveriges Radio är ingenting annat än en skandal, oavsett hur många oberorende produktionsbolag som försöker fylla upp kostymen. Saken är nämligen den att kostymer av den här sorten jag nu talar om inte fylls upp av sig själva, inte ens av entusiasm, utan av kunskaper och erfarenheter förvärvade genom år och tradition. Vem ska nu föra kunnandet vidare?
Så jobbar vi med nyheter