Om man ser till det breda anslaget och den folkliga tonen. Inte sedan Carin Mannheimers Svenska hjärtan har jag egentligen sett något liknande. Och med liknande menar jag med så jämn kvalitet. För bortsett från att vara Göteborgsproducerad så finns det inte många referenspunkter. 30 grader i februari sändes i tio avsnitt under våren, Svenska hjärtan gick i nästan 30 avsnitt under tio år. Svensk tv-dramatik är ju sorgligt efterbliven för det mesta, undantagen är lätträknade och sällan ens i närheten av lika bra, ens när det ändå är något sånär bra.
Konstigt nog är Kjell Bergqvist inblandad i mycket av det som ändå varit okej: Mäklarna, Graven, Silvermannen, De drabbade och Rapport till himlen, för att nämna några. Det är konstigt, för jag har svårt för honom, som skådespelare ska sägas, som person vet jag inget, men han verkar ytterst sympatisk.
I 30 grader i februari spelar han som vanligt Kjell Bergqvist, om än i rullstol den här gången. Att han skrivs ut ur serien tämligen tidigt är om inte annat ett tecken på styrkan i berättelsen/berättelserna: att han trots sin stjärnstatus inte går säker. Det tyder på stringens hos såväl manusförfattare, regissörer och producenter. Och att Kjell Bergqvist går med på det. En eloge till alla inblandade för det.
Skivan då? Söderström/Berthling framför på akustiska instrument en slags svensk/thailändsk stämningsmusik. Det är varmt, vackert och precis lagom dramatiskt. Samt av högsta kvalitet. Precis som på TV. Och klarar sig utmärkt på egen hand. Det är sorgset, det är en ganska sorgsen serie, men med svarta stråk av humor insprängt här och var. Att döpa en låt till Glenn speeddejtar hade antagligen varit otänkbart om det inte verkligen var så i serien.
Att den okontrollerbart aggressive och självhatande oskulden Glenn faktiskt speeddejtar innan han bestämmer sig för att åka till Thailand för att inte ta sitt liv hemma i Göteborg, är faktiskt roligt. Dråpligt, galghumoristiskt, men gjort med största empati.
I låten Mai Pen Rai låter det plötsligt afrikansk blues. Och det känns helt naturligt. Det är på så vis en väldigt internationell skiva. Världsmusik utan koloniala världsförbättrarambitioner.
Skivbolaget Kning Disk går för övrigt från klarhet till klarhet. Det här är en av tre helt suveräna skivor man släppt under våren/sommaren. Tillsammans med Ebbot Lundbergs djupt drömska There’s only one of us here och Joakim Åhlunds & Jockum Nordstöms anarkistiska library music-hyllning Paddan & Hunden bildar 30 grader i februari en sällsynt övertygande trojka. Hur många kan skryta med deti den svenska skivindustrin i dag?