Det är någonting med Janne Schaffer och kyrkor. Få svenska musiker torde ha gjort så mycket för att legitimera elgitarrens närvaro i de sakrala byggnaderna, och åtskilliga är de kyrkorum som genom åren fått härbärgera den sugande, reverbfyllda tonen från gitarrfantomens knallröda gura. När det under söndagseftermiddagen blivit dags för schafferskt återbesök i Luleå domkyrka i sällskap med orgelmästaren Marcus Wargh är det inte utan att mina förväntningar skruvats upp rejält; de båda herrarna är väl förtrogna med varandra och deras virtuositet är ju, som det heter i rätten, ställd bortom allt tvivel; lägg därtill Schaffers stillsamma humor och det borde vara upplagt för en dunderspelning; ändå dröjer det ett bra tag innan konserten uppnår styrfart, här finns på tok för mycket som frestar på och förhindrar det glimrande möte jag hoppats på.
Värst är det med ljudet. Kyrkorum är knappast optimerade för denna typ av ljudupplevelser, och under stora delar av konserten har gitarren och orgeln mycket svårt att smälta samman ljudmässigt; riktigt illa blir det i ABBA:s Eagle där det som kunnat bli vidunderligt mest känns brutalt framhastat och tillplattat. Att den närhetsskapande visuella dimensionen uteblir eftersom även Schaffer befinner sig på orgelläktaren gör inte saken bättre; gång på gång noterar jag hur publiken vrider på nacken för att försöka få en glimt av supergitarristen och hans berömda tunga.
Konsertprogrammet är som väntat en blandad kompott ; några elgitarrifierade psalmer, däribland en - trots den ljudmässiga påfrestningen - odiskutabelt vacker Det är en ros utsprungen, samt huvudsakligen Schaffers egna kompositioner, varav den spaghettivästerngungande hyllningen till vår landsända, kort och gott titulerad Norrland, sticker ut med sin medryckande charm. De flesta låtarna börjar stillsamt, med stråkaktigt svävande gitarrljud och försiktigt tassande orgel, varpå klangen långsamt expanderar och går över i mäktiga distorgier och rejäla orgelsvep, för att därefter lägga sig till ro igen. Mestadels handlar det om säkra kort och därför blir man extra glad när Marcus Wargh efter drygt halva konserten får ensamrätt på ljudrummet för en improvisation som utmynnar i ett smärre fyrverkeri av kreativitet och dynamik, det porlar sprött och dundrar dovt, melodifragment svirrar förbi och organistens händer och fötter leker och tricksar i vad som känns som en ystert vanvördig hoppsa-dans genom ett musikhistoriskt museum.
Efter denna urladdning är det som att isen brutits och den sista halvtimmen bjuder på en välljudande kavalkad som till viss del väger upp det som dittills i mina öron känts mer tveksamt. Schaffer inleder slutspurten med en egen likaledes inspirerad improvisation, fylld av den sortens luftigt euforiska tonplockeri som blivit hans signum, som en musikalisk illustration av vinden i ett högsommar segel, varpå Warghs orgel smyger sig in och duon tar sig an Jag vill ha en egen måne för att litet senare landa i gitarrhjältens ultimata paradnummer, Brusa högre lilla å; här känns nu äntligen de fingerfärdiga herrarnas instrument i balans med varandra, och gedigna, vällustiga kårar kan vräka sig längs ryggen på undertecknad. Efter den tämligen nyskrivna, lätt Auld Lang Syne-klingande kärlekshymnen Den gudomliga kraften kan vi så luta oss tillbaka för ett slut med salut i form av den stora orgelbröt-möter-gitarrdist-som vore det en OS-invigning-orgien i Elvis Presleys Can’t help falling in love with you. Stående ovationer såklart. Och extranummer. Såklart. Med duktigt hög sommarfaktor, eller nationalklenodsfaktor, eller vad ni vill: Så skimrande var aldrig havet. Såklart.
Och den digra skara som infunnit sig i domkyrkan denna söndag verkar påtagligt nöjd med anrättningen; själv är jag inte helt missnöjd men nog hade jag gärna önskat att konserten som helhet hållit samma klass som det magnifika slutet.