Giltig berättelse i originell inramning

När recensionerna kom firade förlaget med champagne. Romandebutanten Stephan Mendel-Enk är lycklig, men kämpar för att hålla distansen till uppståndelsen kring boken Tre apor. DN utnämnde den till "en fullträff" och jämförde med jättesuccén Populärmusik från Vittula. Sydsvenskan kallade Tre apor för "kompakt och underbar som ett matzabröd". Några dagar efter hyllningskören i dagspressen sitter Stephan Mendel-Enk hemma i köket på Söder i Stockholm och försöker hitta tillbaka till vardagslivet igen. - Nu när allt har lugnat ned sig lite tänker jag att det är så lätt att börja jaga efter fel grej. Efter bekräftelse, helt enkelt, säger han. Måste ut
I ärlighetens namn bör det sägas att alla recensenter inte var lika översvallande. Men det var ändå inte för kritikernas skull som Stephan Mendel-Enk skrev sin korta, men förtätade roman om en judisk familj i 1980-talets Göteborg. - Jag var tvungen att berätta om det på något sätt, för alla inblandades skull. Det måste komma ut någonstans, annars skulle jag explodera. Tre apor är på sätt och vis fiktion, men romanens hjärta utgår från författarens eget liv. När Stephan Mendel-Enk var i tonåren begick hans pappa självmord efter en smärtsam skilsmässa. Händelsen har i högsta grad präglat hans liv och personlighet. Det är ingen slump att bokens huvudperson skildrar sitt livs mörkaste upplevelser mot en fond av halsbrytande komik. - Han håller det mesta inom sig och bygger upp ett skydd mot omvärlden. Mycket av skämten är ett sätt att skydda sig. Det känner jag igen, det var så jag hanterade den typen av saker. Någonstans måste det ta vägen. Sönderslagna tangentbord
Det tog honom fem år och ett antal sönderslagna tangentbord att skriva färdigt romanen. Han visste vad han ville berätta, men hade svårt att hitta formen och tonen. Till viss del handlade det om att visa respekt för de inblandade, utan att avstå från att skriva av överdriven hänsyn. - De andra fick inte läsa förrän boken var tryckt. Jag hade inte kunnat ta in och lyssna på vad de tyckte medan jag skrev, då hade jag inte kommit någon vart. Jag har inte tagit hänsyn, jag har inte censurerat bort något. Och när boken var klar diggade familjen den, de tyckte det var gött, säger han på bred göteborgska. Om romanens kärnpunkt är giltig för alla är inramningen desto mer originell. Det är mycket få svenska romaner som utspelas i en så tydligt judisk miljö. Livfullt målar Stephan Mendel-Enk upp miljöer som finns inom armlängds avstånd, men
ändå framstår som oväntat outforskade. - Det är inte så himla länge sedan som folk slutade att aktivt dölja att de var judar, många gör det fortfarande. Det är ett stort steg till att verkligen presentera det för hela världen. Det hette ju inte ens Judiska församlingen förrän på 1980-talet, länge hette det Mosaiska församlingen, säger han. Akut antisemitism
Flera av de dråpligaste scenerna etsar sig fast hos läsaren, som när Sveriges underlåtelse att ge Israels bidrag några poäng i schlager-EM 1978 tolkas som ett utslag av akut antisemitism, eller när Jacobs farfar fruktar att familjen till slut ska bli så assimilerad att barnen ska förvandlas till "västeråsare". Humorn är parad med stor kärlek och som vuxen är Stephan Mendel-Enk angelägen om att vårda sitt judiska arv. - Ungarna går på judisk skola en gång i veckan, de spelar i judiska fotbollslaget och vi har väldigt många vänner i församlingen. Jag går i synagogan så ofta som jag kan och käkar inte gris, blandar inte mjölk och kött, skaldjur bara ibland ... det är svårt, det sista är en sådan där västkust-distinktion. För många är Stephan Mendel-Enk starkt förknippad med reportageboken Med uppenbar känsla för stil, där han med vass penna sågade den grabbiga machokulturen. Men det var mest en testballong, konstaterar han, ett försök på vägen till att bli författare. - Jag har vacklat ganska mycket, vad fan, sitta här och skriva i fem år. Bara i tisdags tänkte jag söka andra jobb, riktiga jobb. Men så började jag skriva - och då var det som att allt föll på plats igen.