Pärmarna pryds av en varg, en illustration hämtad från 1600-talsverket Historiae Animalium, och samlingens tre diktsviter inleds med citat från gamla djurböcker. Människan är ju ett däggdjur och jag tror att Gerner i sina dikter vill undersöka eller överskrida den otydliga gränsen mellan djuriskt och mänskligt.
Redan första dikten skildrar ett barn som föds och som instinktivt likt ett litet djur känner sig hemmastadd i världen:
” Flöt, flöt
ett djur som kastats i och upptäckt
att kroppen bar ”.
Den första diktsviten speglar en stor sorg. Någon närstående har dött, kanske modern, och även förlusten bestifieras och uppträder som ett hänsynslöst rovdjur:
” Det som pågick
var förlusten den svängde
svansen mot stolar bord porslin
Den åt upp
allt som kom i dess väg med
stigande hunger ”.
Gerner finner en rad uttryck för denna förlust och lyckas gestalta ett sorgens tillstånd med drastiska bilder.
” Hjärtat borrar sig in i benen
söker flykt i köttet
dränker sig i blodet ”.
Med brutal saklighet skildrar hon kremeringen.
” Vi brände upp dig,
man gör så med kropparna
Man bränner upp dem
Själva människan,
man sätter eld på henne ”.
Den andra avdelningen innehåller däremot dikter som skruvar upp livskänslan. Tempot är högt, euforin får hisnande uttryck, diktjaget kan storma fram som en galopperande häst,
”låter hovarna skallra
Kilometer äts upp, träd och
människor flyger… Jag ska inte hinnas upp,
jag ska hinna fram ”.
I några kärleksdikter är ”vi” subjekt, och även nu finner författaren fräscha bilder :
" Jag dricker dig som
vatten från en kokosnöt
… Vi glider fram bland varelser
stöpta i ljus, ler brett
in i varandras munnar ”.
Behovet av frihet ställs mot vardagens begränsningar, diktjaget kan knappt stå rak, hennes ”resliga fägring” behöver större utrymme, och jag får för mig att hon likt Edith Södergran (som kan vara en förebild) skulle vilja vandra till fots genom solsystemen.
I en tredje dunklare diktsvit uttrycks också längtan efter en förändring, känslan av instängdhet liknas vid en fågelunges försök att hacka sig ut ur ägget. Evolutionen till homo sapiens tycks ha lämnat kvar atavismer som skapar känsla av missanpassning och främlingskap:
”evolutionen har förvandlat
min näbb till käkben, mitt pickande
misslyckas ständigt ”.
Civilisationen har kämpat förgäves, står det i en annan dikt, ”jag förblir ett myller av organ och nerver”.
Gerner har gjort en stark debut. Hennes inte alltför lättillgängliga texter håller för många genomläsningar, och jag tror att en tålmodig läsare kommer att se hur hennes texter öppnar sig mot ett personligt och spännande lyriskt landskap.