Gerhardsen kvalar in i deckareliten

Carin Gerhardsen skriver med större säkerhet och med bättre överblick över sin komposition.

INTRIGFLÄTARE. Carin Gerhardsen deckardebuterade 2008 med kriminalromanen Pepparkakshuset. I grunden är hon matematiker.Foto: Andreas Apell

INTRIGFLÄTARE. Carin Gerhardsen deckardebuterade 2008 med kriminalromanen Pepparkakshuset. I grunden är hon matematiker.Foto: Andreas Apell

Foto:

Kultur och Nöje2011-07-01 06:00

Carin Gerhardsen håller med sin serie om Hammarbypolisen på att muta in ett eget område i svensk kriminallitteratur. Hon har sedan debuten för några år utvecklats på flera plan. Dels har hon vunnit en större publik och tagit steget från Ordfront till Norstedts, dels skriver hon med större säkerhet och med bättre överblick över sin komposition.

När jag böjar läsa är jag först inte lika positiv. Den som skriver deckare med utgångspunkt i polisens arbete hamnar med nödvändighet i ett stort personregister, på grund av personalstyrkan och på grund av antalet misstänkta. Ofta studsar man på många deckarförfattares sätt att introducera alla dessa gestalter för läsaren. Carin Gerhardsen är inget undantag. Det blir en ansenlig mängd namn att hålla reda på och inte blir det bättre av att de presenteras högst summariskt och sedan omnämns med smeknamn eller bara efternamn.

Väl inne i boken blir det betydligt bättre. När den till synes genomgode och omtyckte Sven-Gunnar Erlandsson skjuts i ryggen på hemväg från en pokerkväll med vännerna, följer de dramaturgiska höjdpunkterna tätt efter varandra. Författaren släpper inte greppet om sin läsare när hon väl kopplat det. Spåren leder åt olika håll och så fort vi fått veta något visar det sig vara toppen av ett isberg, något som leder vidare mot större, grymmare och än mer skrämmande händelser och handlingar.

Det som framför allt imponerar är intrigbygget och den psykologiska skärpan. Carin Gerhardsen har total kontroll över sitt intrikata och omfattande bygge av omständigheter, förbindelser och ledtrådar, vilka ofta avslöjas just genom polisernas skarpsinne. Det kan vara saker som att Erlandsson inte kan ha skjutits i hämndsyfte, då skulle skotten inte ha träffat honom i ryggen utan framifrån, eller förmågan att tolka de misstänktas reaktioner under förhören.

Under läsningen kommer jag ibland att tänka på Henning Mankell, där finns en liknande känsla för detaljer och genomarbetning av intrigen. Om något hos Gerhardsen kan utvecklas framöver är det tonsäkerheten. Några av de riktigt dramatiska scenerna gnisslar språkligt, tempot är för högt och författaren hinner inte stämma in sin berättelse i rätt ton. Det här är dock att betrakta som radanmärkningar. Att Carin Gerhardsen redan kvalat in i den svenska deckareliten råder inget tvivel om.

Bok:

Carin Gerhardsen
Helgonet
Norstedts

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!