Ger farmors dikter melodi

Men få, även på hemorten Jokkmokk, har gjort kopplingen att han är barnbarn till den stora samiska rotslöjdaren Ellen Kitok Andersson. När han på fredagen äntrade scenen under marknadskonserten var det för att tolka sin farmors dikter. Men, som han själv sade, han sparade det bästa till sist och inledde med två andra låtar. En av dem en hyllning till Jokkmokks marknad. Han hade blivit ombedd av en lokal politiker att skriva en officiell marknadslåt, men när den var klar föll den inte politikern i smaken.
– Så jag gav ut den själv.
Samiskt påbrå
Vem som helst kan förstås sjunga om stállo, otäckingen från de samiska sagorna, eller om människor i kolt och att arvet bär oss framåt, men vi spårar nog Magnus Ekelunds samiska påbrå redan här. Så övergången till farmor Ellen Kitok Anderssons dikter är inte direkt dramatisk.
– Jag tog en av hennes dikter, Pärlor i Sjaunjaälven, och tonsatte den. Hon sade på sitt lite bestämda sätt: ”Den var fin.” När hon gick bort för några år sedan spelade jag den på hennes begravning.
Naturen i fokus
I Ellen Kitok Anderssons dikter är naturen i hemtrakternas Sjávnnjá starkt närvarande. Där är de skogen, vinden och vattnet. Där är också kärlek och varma minnen.
– I min musik har jag ofta romantiserat kontrasten mellan den stora världen och den lilla människan. Det har farmor fångat i dikten Sjaunjamyren på ett sätt som jag själv aldrig skulle ha kunnat.
Nej, litenheten under det vidunderliga, stjärnklara himlavalvet, på de till synes oändliga myrarna i Sjávnnja, är inte att ta miste på. Den sista tonsatta dikten för kvällen skrev Ellen Kitok Andersson om sin mor, den likaledes legendariska rotslöjdaren, Asa Kitok. Så ryms genom poesin och musiken tre generationer Kitok på scenen samtidigt. Och även sedan Kristian Anttila har tagit över konsertscenen återkommer Magnus Ekelund. Den här gången som stand in för den samiske sångaren Niko Walkeapää. I duetten med Anttila blir det några rader på samiska. Kanske ännu en pusselbit i det arv, som bär framåt.