Ger Brasiliens jordlösa bönder en röst

Latinamerikas öden har bara undantagsvis intresserat västvärlden. Förutom några storskaliga aktioner, som när jordlösa bönder härom veckan tågade in i ett fyra kilometer långt protesttåg till Brasilia, Brasiliens politiska centrum, eller när arbetslösa lantarbetare för ett drygt år sedan högg ner delar av Stora Ensos enorma eukalyptusplantering, är det förvånansvärt tyst om Latinamerikas största sociala rörelse. De jordlösas rörelse, Movimento dos Sem Terra förkortad MST, kallas inte utan fog Latinamerikas viktigaste folkrörelse. Den startades 1984 och organiserar i dag över två miljoner människor. Efter 20 års tystnad har det i väst på senare tid börjat dyka upp böcker om rörelsen och om jordfrågan i Brasilien där 50 miljoner lever i extrem fattigdom, tio procent av invånarna äger allt och hälften av landets jordegendom vilar i händerna på en procent av befolkningen. Jordägande viktig statusmarkör Enligt Brasiliens konstitution får den jord som inte brukas exproprieras av staten och göras produktiv genom bosättning av fattiga. När landet 2003 fick sin första arbetarpresident i Lula da Silva lovade han att 400.000 jordlösa familjer skulle ha fått sin egen jord när hans presidentperiod gick ut 2006. Kanske lovade han för mycket, något som de jordlösa påminde honom om under protestmarschen för en dryg vecka sedan. I rörelsen är man missnöjd över den långsamma processen kring de statliga jorduppköpen är i ett land där jord-ägande är en viktig statusmarkör och där den gamla aristokratin enligt vissa kännare låter landstycken stora som Holland ligga improduktiva i väntan på en årlig ridtur medan hundratusentals barn dör av undernäring. MST stöder visserligen president Lula, men har som många andra nya sociala rörelser slutat att tro på partipolitik och i stället kanaliserat sin frustration på direkt aktion. För att nå det stora målet ? en radikal jordreform, organiserar MST jordockupationer som ett första steg i en juridisk process kring jordinköp som de sedan driver med hjälp av advokater. Fick skildra sin egen verklighet De jordlösa bönderna som tågade till Brasilia krävde bland annat mer pengar till att köpa loss jord, bättre lånemöjligheter för småbönder och fler anställda i Incra, den statliga myndighet som sköter jordreformen. Under tiden skapar MST och andra jordlösa rörelser som Framtidsjorden, tillfälliga bosättningar och i bästa fall fungerande småjordbruk eller hela regioner av kooperativ. I dag räknar man med att 300.000 familjer har fått bosättning och att över 100.000 bor i tillfälliga läger i väntan på mark. Det var till denna sociala verklighet Anna Weglin Elenius och Mitra Mäki kom för att under fem månader arbeta med deltagande video, en pedagogisk process där människor själva lär sig att dokumentera och skildra sin egen verklighet. Tillsammans med sex kamrater från kursen besöker de nu Luleå, Haparanda, Pajala och Kiruna för att berätta om de jordlösas rörelse och visa filmerna i olika sammanhang. Intrycken och erfarenheterna är många. Med sig hem har de berättelser om primitiva bosättningar, fattigdom och våld mellan jordägare och ockupanter, en chockerande kvinnosyn, men också om ett otroligt värdigt liv.  ? Det kan ta lång tid innan jordköpen går igenom och under ockupationstiden försöker rörelsen stärka känslan av samhörighet. Människor kämpar tillsammans för att bygga skolor, skapa förutsättningar för vård och omsorg och för ett bra socialt liv, säger Mitra Mäki. Makt över sina egna berättelser Anledningarna till att man går med i rörelsen kan vara många, men under processen förändras ofta människorna.  ? Det handlar ju ofta om fattiga och marginaliserade människor. Men genom att börja bruka jorden tillsammans med andra skapas en medvetenhet och en glädje, säger Anna Weglin Elenius. Där kommer också deras videoprojekt in ? bland annat som ett sätt att ta makten över sina egna berättelser.  ? MST svartmålas ofta i medierna. Många av dem vi mötte hade själva trott att rörelsen bestod av banditer och vandaler innan de själva blev en del av den. Att i det läget kunna göra film om sig själv och om sitt eget arbete, tankar och drömmar är naturligtvis viktigt. Dessutom kan videotekniken användas som ett sätt för människor att kommunicera, för att dokumentera möten där alla inte kan delta eller för att sprida information. Eleverna från Biskops Arnö har varit uppdelade i olika grupper och följt bosättningar i fyra av Brasiliens regioner och på turnén i Norrbotten visas flera filmer. Anna Weglin Elenius, som tidigare gått ett år på dokumentärlinjen på Ölands folkhögskola, har tillsammans med några kompisar också gjort ett par egna filmer där några människor port-rätteras. Bland alla intryck framstår ett som det kanske viktigaste ? synen på kvinnor och kvinnokampen.  ? Vi dokumenterade bland annat arbetet för att ordna en buss som kunde ta kvinnorna från den bosättning där jag var till en kvinnomarsch den 8 mars. Männen ville inte satsa pengar på det, så kvinnorna tog saken i egna händer. När de lyckats få ihop till bussen lottades platserna ut. Ändå blev bussen bara halvfull när dagen var inne. Kvinnorna fick inte åka för sina män, berättar Mitra Mäki. Fotnot: I kväll visar Latinamerikakommittén i Luleå filmerna från Brasilien och på lördag kan de ses på Folkets Bio på Kronan.