Geografisk tillhörighet inget bra kriterium

"Tillgänglighet för underförsörjda grupper" brukar vara ett stående mantra bland politiker i kultursammanhang. En läpparnas bekännelse som sällan står i överensstämmelse med praktiken. Detta blir väldigt tydligt när jag åker till Öjebyns bibliotek/konsthall för att recensera utställningen "Inifrån"- Inlandskonstnärerna. När man tittar på öppettiderna för bibliotekets konsthall undrar man verkligen över ordet tillgänglighet. Torsdag 13-17, Fredag 12-15, lördag och söndag stängt. Visserligen har man öppet till 19 måndag-onsdag, men ändå, det är ju på helgerna de flesta har tid och möjlighet att ta till sig av kulturutbudet. Det är inte bara i Öjebyn den institutionella verksamheten tycks anpassas till personal och kontorstider. Så är det lite överallt. Detta påverkar naturligtvis besöksfrekvenser, statistik och underlag för kulturella nedskärningar. Konsthallen inne i Piteå är ännu ett tydligt exempel. Otillgänglighet ger färre besökare vilket från politikerhåll tolkas som publikt ointresse. Med en mer progressiv hållning till kulturen och satsningar i stället för neddragningar skulle den kulturpolitiska analysen bli helt annorlunda. För att upprätthålla ett intresse krävs det även att utbudet håller en hög kvalitet. Det är lite si och så med detta vad beträffar utställningen "Inifrån"- Inlandskonstnärerna. Det är en hopdragning av 16 konstutövare vars främsta merit i det här sammanhanget tycks vara att man bor i inlandet. Jag vet inte hur urvalet har gått till, men det spretar mycket åt olika håll och så är det oftast med samlingsutställningar. En del alster skulle passa bättre på en hantverksmässa eller i en presentbutik medan andra gott kunde fått stanna hemma för att ligga till sig. Några kunde, i sin opersonliga framtoning, bli ett med möblemanget i rummen på ett lågbudgethotell. Visuella piruetter, bilder utan egenskaper som varken berättar, berör eller ens stör. Några undantag till det ovannämnda bör nämnas. Ett är träsnidaren Kjell Gustafsson från Abraur/Moskosel. Hans snidade figurer i lindträ ligger inte Döderhultarn efter i form och uttryck. Han har en folklig humoristisk knorr i sina tre verk där Miljöbil och Att gå ut och äta är mer som bildvitsar medan figuren Sparkföre verkligen ger syn för sägen. En annan av utställarna som trots konventionella motiv har goda kunskaper om sitt medium är akvarellisten Sonja Ruuth från Fårholm utanför Arjeplog. I hennes bilder kan man se att ett gott handlag kan lyfta ett sedvanligt motiv till något mer än ren avbildning. Detta kan man även uppleva i Marta Clauséns blandtekniker där hon kombinerar textfragment, måleri och uppslagna böcker utförda i stengods. En annan som väckte mitt intresse var Arvidsjaurmålaren Folke Lindgren och hans puristiska målningar som för tankarna till den västerbottniska konstpionjären Helge Lindens måleri. Färghållningen och motiven är lite densamma medan formerna inte är lika strängt hållna som i Lindens bilder. Även Berndt Lundbergs bild Nasaleden stack ut bland de övriga, fast på ett mer kuriöst sätt. Den hade en hel del fantasyprägel över sig. Ett högromantiskt retrouttryck som vore det en miljöillustration till Bram Stokers Dracula eller Mary Shelleys Frankenstein men jag tycker den blir lite väl övertydlig med det vävda skobandet. Det är en väldigt ojämn utställning som visas på Öjebyns konsthall men det kanske blir så när det verkar vara geografisk tillhörighet som utgör främsta kriteriet för medverkan.