Det är med Afrika det bränner till. Där får Per Wästbergs andra memoarbok verkligen ett lågande intresse. Då, 1959, när Westberg reser till rasismens och kolonialismens uppvaknande kontinent och blir ett mycket större jag än den litterära söndagsgossen, han som var född med en levande antologi av svensk författarelit i familjens närmsta umgängeskrets. I Rhodesia var universitetet två år gammalt när han kom dit. Han var den förste student som lämnat Europa för att finna lärdom i Rhodesia. Men det landet kräver sina offer: "jag hade inte tänkt göra reportage och politiska analyser. Men att tiga visade sig omöjligt". De svenska och lutherska missionärerna utförde ett osjälviskt dagsverke, antecknar Wästberg, "däremot vägrade de tala ut i rasfrågan". Svenska kyrkan tog inte ställning mot 1959 års tvångslagar. Hans artiklar till nordisk press blir mycket kritiska och en dag kallas han till inrikesministern. När paret Wästberg utvisas väljer de Sydafrika som destination och abnormiteten i raslagarnas alltomfattande förtryck beskriver han med samma lugna tydlighet som litterära tilldragelser i det fjärran Stockholm. Hans saklighet fungerar och man förstår: det finns ett före och ett efter Afrika för honom. Vägarna till Afrika beskriver själva vägskälet, när den gamla världen får sina rätta proportioner och den framtida kallelsen stakas ut; det livslånga engagemanget mot apartheid och rasistiska, koloniala orättvisor.Hans böcker om Afrika blev pionjärgärningar och trycktes i väldiga upplagor, det var ännu så att många i Sverige såg apartheid som en ganska rimlig styrelseform. "Sida var inte påtänkt" skriver Wästberg, men den gamla folkbildningen fungerade, hemkommen får han hålla hundratals föredrag runt om i landet, i bildningsförbund, kyrkor, skolor. I Kalix får han kritik av en sjökapten som är gift med ordföranden i Fredrika Bremerförbundet. Kaptenen spelar Schubert för honom, och drar slutsatsen: "Säg vad du vill, men det här är en musik som ingen svarting kunde ha åstadkommit". Det är intressant läsning, särskilt om Afrika, men det finns också monotoni och någonting katalogartat över texten. En slags omsorgsfull kulturredovisning, en ändlös räcka namn ur svenska (och delvis ur internationella) kulturkretsar. Man reser till X och träffar Y, Z och några av deras vänner. En kort karaktäristik, många av namnen är bortglömda, händelserna är inte alltid bärande men programmet fortsätter. Troligen ligger Wästbergs noggranna dagböcker till grund för redovisningen, men snabbspolningen genom Sveriges litterära 50-tal fungerar bara delvis. Roligt blir det naturligtvis i scener som den när Tingsten bjuder till middag och man berättar minnen av Hjalmar Söderberg och Ellen Key. Tingsten har dödsångest och finner världen absurd, "vid nattsexan skrek han som ett barn att allt var fasa". Gyllensten tillkallas, som läkare ska han ge lindring. Georg Henrik von Wright dansar ryskt knäande folkdans, DN:s nattredaktion ringer och säger att president Eisenhower är döende varpå Tingsten blir så uppiggad att han strax sätter sig att diktera en nekrolog. Ett iakttagande öga, ett osviktligt minne för anekdoter och situationer. Tidens egna stämningar syns inte alltid så tydligt, de agerande personerna desto bättre. När boken slutar går den första kärleken mot sitt upphörande, ett av de stora uppbrotten står för dörren.
Per WästbergVägarna till AfrikaWahlström och Widstrand 
