Genom ett kymigt träsklandskap

Kanonen väger flera ton men måste till varje pris befästa en strategisk utpost bortom kartans gränser. I höstliga mörka skogar och bland stora stenblock och urtidsträd vandrar detta militärkompani. Inte en människa syns till, inte en tillstymmelse till liv. Upplägget i romanen Kanonen är lika enkelt som det är genialt. Denna absurdistiska historia, porlar snart ut i en magiskt realistisk krönika över den lilla människan - offer för makt- och krigsapparatens meningslösa beslut. "Människan blev reducerad till ett det", heter det i romanen, "ett reaktionslöst neutrum, och på samma sätt, det var enklare då man själv blev behandlad som neutrum, inget närgånget krypande innanför skinnet med jolmig du-, vi- och oss-känsla". Platsen för denna händelseutveckling är ett oändligt, kymig träsklandskap som lånat tydliga drag från Norrbotten. Det förklaras av att författaren, Lars Wallin, är bosatt i ett timmerhus i Areavaara, norr om Pajala. Wallin är pensionerad läkare och har, frånsett ett par noveller för Skogsindustriarbetaren, bara skrivit detta enda mästerstycke. Även om denna bok framhölls som en fullträff på sin utgivningsdag, och trots att den bara har 20 år på nacken, finner man den många gånger magasinerad eller utrangerad på biblioteken. Avsaknaden av en uppföljning är förstås en förklaring. En annan är att förlaget Brombergs länge valt att marknadsföra sig som en semiinternationell angelägenhet, med flera nobelpristagare i sin utgivning. Slutligen är det förstås så att den norrbottniska litteraturen sorgligt nog sovras bort, när huvudstaden ställer till med litterär soaré eller sammanställer sina bokkataloger. Burlesk antihjälte
Kanonens huvudperson är Kaptenen över expeditionen. En antihjälte som lånat såväl strama som burleska drag av Haseks soldat Svejk. Den först så försynte kaptenen vräker ut sig mer och mer under berättelsens gång, precis som bokens övriga stoff. Ibland påminner det om en marknadsrevy, med uppochnedvända värderingar, rabulistiskt skoj kring kroppsvätskor och pruttljud samt inte minst taffligt uppförande. Ändå är Kanonen vida överlägsen dessa traditionella uttrycksformer. Den har nämligen en sprakande språkdräkt. I radioprogrammet Ur språk, som sändes för tolv år sedan, talade författaren om hur han själv fann detta språk: "Jag satt i köket hemma i Arvidsjaur och plötsligt kunde jag ljuda ihop bokstäverna
s k v a l l e r t a n t som de vuxna trodde gick förbi mina öron. Pappa blev överlycklig och sen dess har lusten till orden funnits där", berättade han. Lars Wallins inlevelseförmåga och lustfyllda sätt att berätta kulminerar vid bokens mitt när skogen plötsligt öppnar sig. I en dal ligger - oförklarligt nog - ett rosa stenslott med vall och mur och ljusgröna ängar runtomkring, ett slott som inte finns på någon karta. Kanontransporten avstannar, medan historien tar en högst underfundig vändning. Fortsättningen till denna märkliga och fängslande läsupplevelse avslöjas emellertid inte här, utan tillfaller den som gör sig det lönsamma besväret att rota fram Wallins bok.

Genom ett kymigt träsklandskap

Fyrtio man drar, fyrtio skjuter på, fyrtio avlöser när de andra fått nog. På detta vis forslas en väldig artillerikanon genom de Masuriska träsken, ungefär 200 meter per dag.