Po Tidholm har sammanställt en klippbok över sina Norrlandsartiklar. Sådana han producerat sedan 1995, och urvalet kallas sakligt Norrland. Från Porjus till Näsviken, reportage, essäer, krönikor och annat. Stora kapitelsamlingar som Kulturen, Råvarorna, Turismen. De klassiska Norrlandsfrågorna och en och annan utflykt över gränsen, både den geografiska och den mentala.
Klippboken är komplicerad som genre, och bäst står sig reportagen. De har en språklig konkretion som imponerar. Reportage är krävande verksamhet, en slags detalj- och bataljmålning som ska vara både snabb och exakt. Och den konsten behärskar Tidholm, hans receptiva förmåga liknar dokumentärfilmens, verklighetens höga sinnlighet är gestaltning nog.
Så är det i hans reportage om Max-undret, hamburgaren som besegrar McDonalds. En båge som slår från gruvarbetarkommunism (Gällivare) till pensionärstillvaro i Florida, från stendammslunga och proletariat till en amerikansk dröm med svensk accent och amerikansk meny. Ett rasande skickligt reportage, men entreprenören själv, Curt Bergfors, han tiger i Amerika, talar det gör sonen och arvtagaren. Om Gällivare, Sigtuna, köttråvaror, klassresa, klassrevansch och rikedomsdröm. Det är ett reportage som bör bli historiskt, ingen annan har sagt detta.
Och bakom allt en viss sorgsen saknad. Den där underliggande sorgsenheten är själva attityden i Tidholms prosa. Hans specialområde är ju den döende eller tynande landsbygden, områdena bortom tillväxten, Max-reportaget är lite av ett undantag. "Den svenska landsbygden börjar likna ett indianreservat", så lyder upptakten till kapitlet "Uppgivenheten, Uppgivenheten". Beskrivningen är OK, men när det kommer till de historiska analyserna är Tidholm inte lika exakt, allmänbegreppen lyder inte så villigt som konkretionen i här och nu. Han har svårt att förlika sig, blir nedstämd som om det funnes en ond vilja bakom allt och inte bara historisk avsiktslöshet.
Finns det något fokus i denna bok som bland annat handlar om fäbodsmör, folkmusik, bandymatcher, rockpoeter och skogsbruk? Ja, det skulle vara sorgsenheten då, över att det inte riktigt vill sig, över allt som viker och sviker. Och eftersom Tidholm helst håller sig långt från kusten där en viss vitalitet ännu kan veckla ut sig, bekräftas bildens dysterhet oupphörligt. De tyngsta reportagen tror jag handlar om skogen och skogsbruket, där går hans ganska temperamentsfria prosa i riktning mot raseriet, med all rätt. De svagaste är en del korta impressioner, tresidingar som kunde undvarats för skärpans skull.
Men han lyser i raderna om Ångermanlands ödslighet, om besöksnäringens djupa meningslöshet, och i det underbara lustmordet på Kay Pollak eller den alldeles klara bilden av gamla skolkamraten, patentliberalen Tove Lifvendahl. Oskuldsfullt pladdrande om samhällsnyttan av privatdrivna bibliotek, varför inte i Arbrå, man måste ju tro på människans inneboende företagsamhet och bladablada. Hon har naturligtvis sedan länge flyttat till tätare befolkade orter.