Mot årets slut brukar kultursidorna presentera ”årets bästa”. Istället bör man minnas de tänkvärda, några dessutom samveten. Egna samveten, men också mitt eftersom jag försummat dem.
Det har med allvaret att göra, mer än med orden. Allvaret att tänka tanken till dess återvändo, låta formuleringarna sjunka mot djupen, lämna underhållningen. Inte många kan det, även de mycket intelligenta tjusas av sina förmågor och glömmer sig.
Paul Auster och JM Coetzee gör det inte, och jag borde verkligen ha recenserat deras brevväxling Här och nu, 2008 – 2011. Särskilt Coetzee har den envetna förmågan att hugga sig ner mot väsentligheterna, Auster breddar frågorna med amerikansk generositet och lekfullhet. Boken fick överlag obegåvad kritik eftersom ingen iddes följa tankegångarna. Särskilt tydliga i vindlingarna om den ”sena stilen”, om vänskap och om dilemmat med sport och Amerika.
Klas Östergren behöver jag inte skämmas för, men det kan sägas igen: hans roman Twist är en klassiker om vår tid, om oss själva och hur vi förvaltar arvet i ett land som byggdes av den märkliga alliansen mellan arbetarklassens elit och driftiga och måttligt moraliska entreprenörer. Alltsammans skrivet med en slags långsam humanism och omsorg, vackert.
Michail Sjiskin är ett samvete, dubbelt. Venushår är en förbryllande roman om en tolk som intervjuare tjetjener som söker asyl. Han har makt att förstå och sortera. Men mer; en drömbok om den ryska erfarenheten av 1900-talet, om tider som blandas i brev, dagböcker, utkast. Sant och falskt och människans storfrågor, tolstojanskt grandiost utformat som en minnesarkeologi. Venushår är ormbunken (!) i Roms ruiner, rotad i minne och ursprung.
Sjisjkin skriver tegelstensromaner, Olav H. Hauge skrev lövtunna diktsamlingar. Norges mest särpräglade poet, ett nynorskt och nyenkelt fenomen någonstans i trakterna av modernism, zen och konkretism. Men så bra att hans dikter känns som en klang genom klara dagar, en uppenbarelse av essensen, samtidigt av det självklara. Årets tunnaste bok var urvalet från Ellerströms av Hauges poesi, ett häfte som slukas av hyllorna, lägg det i chiffonjén istället!
Sista samvetet går till två olika Ulf Eriksson. Den förste skrev årets märkligaste novellsamling, Okeanos. Berättelser med ett ljust dunkel om det oförutsägbara i tillvaron. I ett språk som kränger mellan det ömsinta och det djupanalytiska, mellan essän och novellkonsten förstås. Men alltid med djupverkan i tanke och referenser.
Än mer oanpassade är essäerna från Ulf I. Eriksson, nietzschekännaren. Utan minsta sidoblick borrar han i tanketraditionerna som också är normerande, ”livshållningar” är det ovanligt vackra ordet från förlaget Elleströms. I ett övermått av historia upphör människan, säger Nietzsche och Eriksson fortsätter. Förklarar nödvändigheten av gränsen och horisonten, inför kunskapens förkrossande oändlighet. Där, kära läsare, finns någonting att lära sig från litteraturen.