En stressad förälder irrar omkring som en … stressad förälder. En trött nästan-tonåring somnar i hammocken. En talande kanin med många klockor uppenbarar sig. Det sugande hålet ner i Underlandet öppnar sig – för Alice och för oss andra.
Och den som någon gång gett sig nonsenstexter i våld vet att det kanske först blir lite rörigt. Det blir helt enkelt lite mer hipp som happ – sådär som livet är. För inte heller i ”Alice i Underlandet” leder det ena självklart till det andra. Ett hus som brinner ner är inte dramats peripeti. Ja, finns ens en vändpunkt och en upplösning? Börjar inte allt om och om igen?
Föreställningen är en bearbetning av Lewis Carrolls romaner från senare delen av 1800-talet och i Norrbottensteaterns uppsättning har Alice syster bytts ut till en pappa. Det är också första gången vi möter en av de samtidsreferenser som Öllegård Groundstroem, föreställningens regissör, arbetat med i sitt manus. Ibland fungerar det. Ibland blir det för övertydligt. Det är lätt att förstå frestelsen att öppna för samtida vuxenrationalitet och moralisk diskussion, till exempel om främlingsfientlighet, men mot Carrolls text, som ändå dominerar bearbetningen, och mot hans finstilta stöd till barnets i förhållande till en obegriplig vuxenvärld skaver allt för tydliga påståenden.
När ”Alice i Underlandet” är som bäst är den i stället generös teaterlek, spektakel, kaos och ändå en gnutta allvar. Och Alice, tolv på det trettonde, får möta sitt galleri av obegriplingar: en kålmask som förpuppas, en kolerisk drottning, hela kortlekshovet och en underbar djurparad. Den sömniga musen i en i övrigt välspelad scen om en oändlig tepaus, är dock märklig. Sömnmusen spelas av en rundnätt mansperson i helkroppspyjamas, högklackat, lösögonfransar och överdrivna gester att tolka som feminina. Det är inte ett dugg subtilt, snarast dragshow – och är obegripligt som allt annat än konstnärligt slarv.
Men när Groundstroem lutar sig mot Carrolls fantastiska text, vilket hon oftast gör, och hela det stora produktionsteamets inspirerade arbete flödar är det bara att följa med. Mask, kostym, ljus, ljud, musik, skådespeleri – allt har sin plats.
Martin Sundbom som falsk sköldpadda och Filip Tallhamn, en påtänd omnipotent kålmas, är i sitt esse. Det är därför starkt gjort av Ana Stanisics i rollen som Alice, att få henne både mänsklig och synlig vid sidan av Sundbom i god form och Tallhamn i falsett.
Norrbottensteatern bjuder också in en publik från sju år. Det är riktigt bra. Det är tillit till konsten. Det är Carroll.