När musikern och fotografen Ulf B ”Flu” Jonsson firar sina 70 år på jorden bjuds vi in till en synnerligen gemytlig baluns på Eden - före detta Kyrkans hus - med de två orkestrar där hans dragspel länge varit ett givet inslag. Först JP Nyströms som förutom stråkar, tramporgel, dragspel, triangel och gåshudsbefrämjande sångstämmor även medför ett fullastat malmtåg av anekdoter, inte sällan kretsande kring de odödliga norrbottensoriginal som genom åren försett ensemblen med låtmaterial.
Bland dessa märks Malmbergsprofilerna Hadar Hagström, vars Sankte Per är en lisa för allsångsnödiga, och August Nilsson, en baddare på durspel och farfar till ”geniet från Malmberget”, kompositören Bo Nilsson. Rune Lindströms Gärdesvisan framförs med all önskvärd mustighet och Svante Lindqvists Klaras vals är alltigenom ljuvlig. Lägg därtill litet tänkvärda ord om hur vi hanterar vår tid på denna ofullkomliga planet, om vikten av att bidra med en strof i det stora skådespelet, och första halvlek är avklarad med glans.
Efter bensträckeri och intag av mat/fika/drycker byts så delar av manskapet ut och kompassriktningen flyttas från Norrbotten till – typ – Irland. Även om lokalerna andas mer kyrkkaffe än irländsk whiskey lyckas Hardly Still Fresh And Young blixtsnabbt försätta oss i keltiskt allsångsskrålarläge med ett pubstomp som förtjänstfullt blandas med Christer Engbergs underhållande berättelser om ungdomliga eskapader i Hamburg och Budapest och mindre ungdomliga diton på den gröna ön. Ewan MacColls Dirty old town, en sång om den nordengelska industristaden Salford, blir i gruppens händer en kongenial hyllning till Sveriges Salford, Luleå. Vi hinner även ta en avstickare till en cajunsvängande sydstatsveranda innan det blivit dags för de båda musikkapellen att slå sina påsar ihop i en svettdrypande final. Schottis från Lima (i Dalarna, ej i Peru) är ett härligt bastant stycke folkton och därefter bjuds på irländsk racerpolka komplett med dansuppvisning och allt. En smäktande Tennessee Waltz får avrunda en härlig kväll, där jubilaren själv överlät merparten av snacket åt de talföra gästerna, log godmodigt och lät sina flinka dragspelsfingrar jobba med en frenesi som skulle givit Sten Broman svårartad migrän. Och även om scenutrymmet förvisso kunde liknas vid en utställningsmonter av norrbottnisk musikhistoria kändes herrarna på scen långtifrån museala och underhållningsvärdet var högt även för oss som inte var med på sjuttiotalet. Så ska en födelsedag firas. Grattis, Ulf!