En barytonröst och en flygel. Vore kvantitet liktydigt med kvalitet skulle naturligtvis årets festspelspremiär tyckas vara i futtigaste laget. Men nu förhåller det sig ju inte så, och eftersom rösten dessutom råkar tillhöra vår norrbottniska mästersångare Peter Mattei och flygeln trakteras med frejdig virtuositet av Lars-David Nilsson känns det som att det hela inte riktigt kan gå åt fanders. Det krävs också bara några toner för att inse att den dynamiska duon förmår fylla lika voluminösa som knökfulla Studio Acusticum med gedigen feststämning.
Med humor, esprit och avspänd elegans tar oss firma Mattei-Nilsson med på en drillande, slingrande färd genom en välkomponerad romanstriptyk som inleds med ett halvt dussin Wilhelm Stenhammar-alster till texter av Bo Bergman, Vilhelm Ekelund och J L Runeberg, där inte minst Bergmans ”Klockan” och ”Hjärtat” än förmår förtrollar med sitt lyriska sekelskiftesvemod. Intimt och storslaget på samma gång. Mer krävande, om än synnerligen givande, är Schuberts ”Die schöne Müllerin”, även om denna i originalversionen drygt timslånga cykel om mjölnaren som vid sin vandring längs bäcken möter den vackra mjölnerskan och får en rival i den gröne jägaren här komprimerats från 20 till 9 sånger.
Efter pausen är det dags för vad som blir kvällens höjdpunkt, en ännu efter mer än ett sekel friskt doftande bukett Mahlersånger plockade från sviterna ”Des knaben Wunderhorn”, ”Lieder eines fahrenden Gesellen” och ”Rückertlieder” . Sångernas tematiska variationen är stor och Mattei får god användning av sina skådespelartalanger i åskådliggörandet av allt från den dråpliga sångtävlingen mellan göken och näktergalen (med åsnan som domare) i ”Lob der hohen Verstands” till det emotionellt omtumlande krigsdramat ”Revelge” där krevaderna, det taktfasta marscherandet och den dystra stillheten bland slagfältens döda gestaltas av den mikroorkester pianot och rösten utgör. Gåshuden får sitt lystmäte i gripande finalen ”Ich bin der welt abhanden gekommen” .Som att balansera på solvarma stenar och blicka upp mot himlens oändlighet. Stående ovationer såklart och tre underhållande extranummer – stilfulla croonerdängan ”Night and day” och två charmanta sång-och-dragspels tolkningar av klassiska stycken som säkerligen får Sten Bromans kvarlevor att rotera några varv i graven. Gott så.
Som Peter Mattei påpekar när vi byter några ord efter konserten anses romansen ibland vara en utdöd konstart, varför det är en spännande utmaning att försöka väcka folks intresse för den. Vilket nog, att döma av det publika gensvaret, får sägas ha lyckats med besked.
Festspelen är härmed officiellt igångrullade. Ber att få återkomma i ärendet inom kort!