Första mening: Att Ilja Botevs visioner inte kom sig av att han var utrustad med någon särskild siarförmåga, utan av att han inte längre hade alla själsförmögenheter i behåll, det tvivlade ingen i Baia Luna på.
Den 6 november 1957 förändrades världen när Sputnik II pipande flög runt jorden med rymdhunden Laika ombord. Men vilka följder detta fick för den avlägset belägna byn Baia Luna i Transmontanien i Rumänien hade knappast någon kunnat föreställa sig om inte Rolf Bauerdick författat sin skröna Hur madonnan kom till månen.
Innevånarna i Baia Luna är nämligen djupt troende katoliker. Och då framför allt den beläste zigenaren Dimitru och hans bäste vän, analfabeten och krogägaren Ilja Botev. Dessa båda förstår vilken fara det innebär om ryssarna hinner först med att skicka upp människor till rymden. Påven har ju deklarerat att Maria, Jesu moder har blivit upptagen som en levande människa, med kött och blod, till himlen. Och i Johannes uppenbarelser har Dimitru läst att en kvinna visat sig i himlen med solen till sin klädnad, en krans av tolv stjärnor runt huvudet och månen under sina fötter. Maria bor alltså på månen. Risken att ryssarna skulle göra Maria något om de hittade henne var uppenbar - det måste förhindras. Och de enda som skulle kunna stoppa ryssarna var amrisarna, de som har världens största Mariastaty utanför sin stad Nuijorke. Förvecklingarna är många, och väldigt roliga. Bara en sådan sak som de båda vännernas betänkligheter angående amrisarnas chefsingenjör: Werner von Braun. Han var ju hitlerist förut! Hur kan man lita på en sådan?
Men det är bara en av alla berättelser som myllrar i och genom varandra i Hur madonnan kom till månen. Ilja Botevs sonson, Pavel, blir samma dag av lärarinnan ombedd att förinta en man, en högt uppsatt politiker. Och Pavels bäste vän, tysken Fritz, begår det oförlåtliga brottet att blåsa ut det eviga ljuset i kyrkan. Dessutom försvinner lärarinnan och prästen blir mördad. Världen vänds över ända. Och eftersom höga politiker är inblandade kan såren inte läkas. De rivs upp, om och om igen.
Genom att använda sig av invånarna i Baia Luna och därifrån beskriva Rumänien med den store conducatorn i presidentpalatset och en okänd och onåbar värld utanför lyckas Bauerdick med konststycket att tänka med de okunnigas logik. Det är burleskt och oerhört roligt, det är gastkramande som en thriller när människorna försöker överlista säkerhetstjänsten, och det är djupt tragiskt. Bauerdick låter på slutet den nu femtioårige Pavel säga: " Det enda som till slut fanns kvar av den Nya Nationen var ett stort svart hål som slukat mitt liv och i vilket de glödande drömmarna från min ungdom frusit till is ... Vi kunde inte se några färger längre ... vi såg bara grått ... Och vi var stumma. Att vi blev stumma berodde på att det blev tomt bakom orden. Där fanns inte längre någonting. Tiden var så förbrukad att saker och ting saknade namn och man kunde inte peka på dem längre."
Det är ett mästerstycke av en författare att lyckas binda ihop så många historier och skrönor som Bauerdick gjort i Hur madonnan kom till månen. Och min beundran blir desto större eftersom det är hans debutroman. Jag hoppas få läsa fler romaner av Rolf Bauerdick.