Gastkramande bloggläsning

Det är en rysare. Jag sitter nervöst och väntar på nästa brev. Osäker på om det ska komma. Oftast dröjer det dagar. Ibland veckor. Tystnaden och tomheten är gastkramande. Men så är vi ju heller inte vana att vänta längre. Med mobiler, sms, mejl och messenger-tjänster är vi ständigt uppkopplade mot varandra och drar oss inte för att basunera ut de mest triviala saker till omvärlden: Just nu dricker jag kaffe... Snart ska jag åka buss... Nu är jag hemma... Med Harrys brev är det annorlunda. Vartenda ett spelar en avgörande roll. Att de överhuvudtaget kommer betyder nämligen att han fortfarande är vid liv. Harry skriver från ett av de mest fasansfulla krig som världen skådat. Hitta brev på vinden
Det märkvärdiga är bara att jag läser hans brev exakt 90 år efter att de faktiskt skrevs. Harry hette egentligen William Henry Bonser och var en vanlig engelsk jobbare som så många andra tvingades in i första världskriget. Hemma väntade fru och barn otåligt på varje livstecken från honom. När Harrys barnbarn Bill Lamin var liten, hittade han dessa brev samlade i en låda på vinden. Och exakt 90 år efter att Harry inkallades, började Bill Lamin att publicera dem på en blogg. I exakt samma takt som de nådde familjen, då för nästan 100 år sedan. Läsaren vet alltså inte när nästa brev ska komma. Inte heller om det faktiskt kommer fler brev. Att följa första världskrigsbloggen är en på alla sätt gastkramande upplevelse och en historielektion som inte liknar någonting annat. Harrys längtan efter familjen och ett liv bortom kriget lyser igenom i alla brev, något som inte minst visar sig när han av omtanke genomgående slätar över de fasor han är med om. Men de vilar där i bakgrunden, som mörka stråk som inte går att sudda ut. Stupade censurerades
Det gör däremot de uppgifter om stupade brittiska soldater, som censuren handgripligen tagit bort innan breven skickats vidare till England. Bill Lamins experiment är ett utmärkt exempel på hur historia kan få nytt liv - kanske när vi behöver den som bäst. I breven har det precis blivit 1918 och Harry har återigen förflyttats till fronten. Det har gått elva dagar sedan det sista brevet skickades och de cirka 20.000 läsare världen över som nu följer Harrys öde väntar otåligt på nästa livstecken från honom. Vad man mest slås av vid läsningen är dock en annan sak - det djupt sorgliga i att vi mer än någonsin behöver läsa den här sortens brev år 2008. Fotnot: Följ Harrys blogg: http://wwar1.blogspot.com/

Gastkramande bloggläsning

Läs soldaten Harrys gastkramande krigsblogg 90 år efter första världskriget. En blogg där man aldrig vet när nästa inlägg ska komma - om det kommer.