Det kvarvarande splittret av det som en gång var den irländska rockgruppen Thin Lizzy, startade sin spelning på fredagskvällen med den kollektiva foten djupt nerstämplad på gaspedalen och fortsatte sedan att oberört acca vidare på det sättet, i omkring en och en halv timme till den mycket stora och livligt entusiasm-vrålande publikens garanterat hänförande bifall.
En gång i tiden var Thin Lizzy en liksom automatiskt charmerande grupp, med den djupt karismatiske sångaren Phil Lynott (1949-1986) som frontman och med minst sagt kompetenta kompmusiker som gitarristen Gary Moore (även han numera befordrad till evigheten), med flera, i laguppställningen.
Sedan Lynott stupade har det egentligen inte funnits många anledningar att rapportera om Thin Lizzy. Sporadiska depescher om gruppen har förekommit; originalmedlemmarna Scott Gorham, gitarr och Brian Downey, trummor, har kvarstått och som Lynotts efterträdare vid sångmicken enrollerades Ricky Warwick.
Gruppen prioriterar inte direkt originaliteten numera utan framför pliktskyldigast sina gamla, säkra, beprövade hits.
Men - de gör det med den lekfulla spelglädje och jublande entusiasm som krävs för att sprätta i gång och hålla en festivalpublik tickande Och tack vare just detta fungerar stadiga spelkort som Jailbreak, The Boys Are Back In Town, Whiskey in the Jar och Dancing in the Moonlight alltid oklanderligt som partyförstärkare. Var och när som helst.
Spelningen i Piteå kan alltså knappast i sig betecknas som någonting alltför upphetsande. Men - den levererade det förväntade. Snyggt. Prydligt. Forutsägbart. Fast då och då kunde man kanske ändå fantisera om att det var Phil Lynott som befann sig på scenen därframme.
Åtminstone om man slöt ögonen ...
Förresten och apropå: en innerlig eloge till PDOL-ledningen som hade ordnat en ramp för de rullstolsburna, så att även de skulle kunna se bra. Stort och hjärtligt tack! Nu återstår det bara att se om ledningen för den kommande helgens Luleåkalas förmår att göra detsamma, vid exempelvis Tom Jones spelning ..?