Den irländske gitarristen Gary Moore, 58, stupade natten mot söndagen och gick mot de sälla jaktmarkerna och The Great Gig in the Sky på ett synnerligen stilrent rock’n’roll-sätt.
Han kvävdes av sina egna spyor efter att ha festat hårt, på ett hotellrum i den spanska orten Estepona där han befann sig på semester med sin nya och betydligt yngre flickvän.
Irländska rock’n’roll-gitarrister har en benägenhet att stämpla ut (för tidigt) i samband med omfattande intag av alkohol - tänk Rory Gallagher, Phil Lynott, för att bara plocka ut några av dem.
Gary Moore var främst verksam inom hårdrock-branschen, där han startade som medlem av Thin Lizzy och så småningom fick stora hits som Empty Rooms och Parisienne Walkways. Tillsammans med bandkompisen Phil Lynott spelade han, kort tid före dennes död, in Out in the Fields som också blev en stor hit.
Trots att han omkring 1990 fick en mega-framgång med Still Got The Blues skulle jag personligen tveka evighetslänge innan jag satte epitetet "bluesgitarrist" på Gary Moore.
I mitten av 80-talet åkte jag tillsammans med fotograf och en grupp ungdomar från Luleå i väg till Uleåborg i Finland för att se Gary Moore. Det gick utmärkt bra att träffa honom också, tillsammans med bandets trummis Ian Paice (ex Deep Purple) och den beryktat otillgänglige och kantigt bufflige Moore var hur hyggligt sympatisk som helst, pratade och ställde upp på bilder tills alla blev nöjda.
Senare satte Kurirens dåvarande lördagsbilage-chef Jan-Erik Thelenius den åtminstone internt legendariska rubriken "Visst spelar rock en roll när Roger träffar Moore" på det jobbet (en av grabbarna från Luleå hette Roger).
Långt senare, i samband med en sommarmusik-fest i Luleå, var det meningen att Gary Moore skulle ha kommit hit. Men det strulade till sig och blev ingenting av det; det antyddes att gitarristen hade haft alltför orimligt diva-mässiga krav.
Men för några somrar sedan kom han i alla fall till Piteå och var den stora attraktionen på ett Beach Party som arrangerades där. Han meddelade sina krav till pressen via arrangören: endast fotografier tillåtna under låtarna fyra, sex och sju.
Som talesman för pressen meddelade jag tillbaka att under de fåniga premisserna så kunde fotograferandet och för den delen även skrivandet lika gärna få vara. Då blev det snabbt kontraorder: allt var helt plötsligt tillåtet.
Enligt en av vakterna hade Gary Moore sedan vänt upp och ner på en helflaska vodka innan han hängde på sig gitarren och gick ut på scenen. Det blev i alla fall en rätt svajig och ointressant spelning.
Men i sina bästa stunder var Gary Moore i alla fall en påträngande exceptionell gitarrist.
Och ingen ska ju behöva dö i en ålder av bara 58 år.
R.I.P.