Gammpojkars behov av kärlek

Man ska ju vara två är en bok om män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd. Ordvalet är inte mitt utan bokens själva undertitel. Lissa Nordin har skrivit en doktorsavhandling i socialantropologi som lika gärna kan läsas som ett litterärt reportage från Norrlands inland, en djupt humanistisk skildring som avdödar schabloner och fördomar i samma takt som den upprättar mänsklig värdighet och individuella gestalter.
Den norrländske glesbygdsmannen är så långt från samtidens ideal man kan komma. En arketyp, men främst som negation: omodern, ojämställd, ogift, outbildad, okänslig. I den mån han har andra egenskaper är de också fel: jägare, arbetslös, sportintresserad, bilkörande.
I två år har Lissa Nordin följt några medelålders och ensamma män i ett norrländskt inland, hon skriver inte exakt vilket, men landskapet är Västerbotten. Och hennes inträngande, nästan intima studier av dessa män visar helt enkelt att de är människor. De tycker inte att livet är riktigt värdigt när det levs ensamt, de vill helt enkelt bli kära i någon och få kärlek tillbaka. De är inte pistvaktstöntar eller psykopatiska våldtäktsmän som i Kjell Sundvalls finkänsliga filmkonst. Mest av allt råkar de befinna sig på fel plats, vid sidan av den linjerade normativitet som medelklassen uppställt som ideal.
Trakten hon vistas i är arketypisk den också, skogsland men utan skogsarbete, en befolkningsminskning som gör att hela samhället sviktar, i den mån framtiden finns ligger den i en turism som ännu inte bevisat sin potential. Ett relativt jämlikt samhälle, åtminstone i frånvaron av verkligt förmögna människor. Gentemot omvärlden en känsla av ojämlikhet, av att utnyttjas, av Stockholm, kustbygden, södra Sverige.
Och hur finner man då sin tvåsamhet i den väv av genusförväntningar, heteronormativitet, vardag och ensamhet som är dessa "gammpojkars" villkor? Ja, Bengt-Åke, en av de män Nordin följer, han finner sin kvinna i St Petersburg och på bokens sista sida flyttar hon in hos honom. Är detta vad media beskriver som den ryska prostitutionen i norra Norrland? Inte enligt boken, där läser jag ett knöligt och besvärligt kärleksförhållande, men om inte all kärlek till ryskor är prostitution, då stämmer inte schablonen.
Kontaktannonser och en tvåsamhet som söker sin utväg utomlands, jo, det är sinnebilden för "gammpojken", förloraren, han som är ratad av "vanliga", svenska kvinnor. Det är en typ av internationalisering som inte godkänns, inte gifta sig med thailändskor, inte ryskor. Jag hörde samma fördom som barn i Norrbotten mot finskor, de som inte fick tag på något annat fick tag på en finska. Det fick duga, men bra var det inte. I Skåne hörde jag det om polskor. Det finns alltid någon som inte riktigt duger.
Kontentan av Lissa Nordins mycket vackert skrivna bok (hon har skönlitterär talang) är att vi speglar vår egen trånga världsbild i dessa män. Som allt det vi inte vill vara, fumliga, kroppsarbetande, gammalmodiga och överblivna. Modernitetens motsats med stora händer. Hon finner att de har människovärde och vill bli älskade och älska som andra. Med deras fördomar, deras världsbild av vad en riktig karl går för.
En prövning för vår vidsynthet, i bästa fall, men oftare ändå - ett objekt för våra självrättfärdigande fördomar.