Gammal tradition i nya händer

För några år sedan gick professionella textilkonstnärer från hela Europa tillsammans och bildade organisationen European Tapestry Forum för att bland annat verka för förnyelse och visningsmöjligheter för sin konst. Ett direkt resultat av föreningsarbetet blev utställningen Artapestry 2005, som tre år senare följdes av Artapestry 2 som nu avslutar sin långa turné genom flera av Europas länder på Konsthallen i Luleå. - Det blir vår största textila utställning någonsin, säger Eva-Gun Jensen på Konsthallen vars hela yta upptas av Artapestry 2. Jurybedömd utställning
I den jurybedömda utställningen ingår gobelänger skapade av 44 konstnärer från 14 länder i Europa. - Man kan väl säga att grunden utgörs av den klassiska europeiska bildvävstraditionen, men som all konst utvecklas även gobelängen. När man ser alla dessa bilder tillsammans ser man också att varje nation talar sin egen dialekt, säger konstnären Marianne Mannsåker från Norge. Hon medverkar med två gobelänger i utställningen, där många av verken är ganska stora. - Vi satte inte några direkta mått i förutsättningarna för Artapestry 2, men vi tyckte att det var viktigt att bilderna inte blev för små, säger Margrethe Agger från Danmark som deltar med ett verk och som dessutom är aktiv i arbetet med intresseföreningen. I Danmark räknar hon till cirka 50 professionella bildvävare, i Norge gjordes nyligen en inventering - där finns 55. - Jag vet inte exakt hur många vi är i Sverige, men kanske är vi ett tiotal, säger Gunilla Petersson från Mölle som är den enda svenska konstnären som deltar i utställningen. Till skillnad mot sin norska kollega, som sovrar bland sina målningar på jakt efter motiv som kan förtjäna att bli bildvävar, arbetar hon mycket fritt. - Jag är väldigt berättande i min konst, lite naivistisk, säger Gunilla Petersson som gläds åt att träffa kollegor. - Vi jobbar med samma teknik, men på väldigt olika sätt. Det är roligt att jämföra. Varför väva?
Frågan varför hon väver har hon ställt sig själv många gånger. - Det var helt enkelt någonting som funkade direkt för mig första gången jag satte mig och vävde, säger Gunilla Petersson. - Jag brukar likna vävning med en förälskelse - man träffar någon och vill leva hela sitt liv med den personen, säger Marianne Mannsåker. - Att väva tar tid och medan man håller på blir det lite som att vistas i en dröm. Jag ser det också som en slags motrörelse i den tid vi lever i - det här är verkligen slow-art. Även om utställningen och arbetet i den gemensamma föreningen bland annat handlar om att slå ett slag för just gobelänger, uttrycker ingen av konstnärerna någon vilja att skapa ett reservat kring sin konstform. - I dagens värld har många konstnärer behov av att jobba över genregränserna. Vi utgör inga undantag, många av oss som ställer ut här jobbar också i andra material och tekniker. Samtidigt är det roligt att få satsa så här stort på just gobelänger som sällan ställs ut i den här omfattningen annars, säger Marianne Mannsåker.

Gammal tradition i nya händer

Höstens första utställning på Konsthallen i Luleå blir en hyllning till gobelängen - bildväven som är en del av vårt kulturarv men som under senare år hamnat lite i skymundan i konstvärlden.