I dag är det alltså Record store day. En hel massa artister släpper skivor i begränsade upplagor, jag nämnde Blur förra veckan. Lika intressant, kanske ännu mer så för vissa, är att Rolling Stones släpper en tidigare outgiven låt från de mytomspunna sessionerna som utmynnade i Exile on main street, ett av Stones allra bästa album och således ett av de allra bästa överhuvudtaget. Biten i fråga heter Plundered My Soul och är en sån är Stonesdänga man skulle kunna slå på om man ville beskriva bandet för en utomjording. En sån där härligt sjavig, synkoperad historia i gränslandet mellan Stadspubsdans och ballad som de egentligen aldrig gjorde så många av, men som liksom definierade deras sound. Till och med är det så att många sentida epigoner låter mer så här än Stones själva. Tänk Black crowes, Love as laughter eller svenska Soundtrack of our lives. Underligt att denna låt legat och samlat damm så länge, för det är på alla sätt en Stones-klassiker. Jagger stönar och fräser, körerna skriks mer än sjungs, gitarrerna och pianot flätar sig in och ur varandra, Watts och Wyman kompar slött och fritt. Låten i sig förblir inte exklusiv särskilt länge: i mitten av maj ges Exile ut igen i en nymastrad deluxe-version med flera tidigare outgivna låtar, tio stycken vad jag begriper, och dessutom en hel hög alternativa tagningar och versioner. Kan man inte vänta tills i maj får man nog lov att anstränga sig lite, Plundered my soul är en samlares våta dröm: ny låt med gammal grupp i begränsad upplaga. På vinyl. Flämt.
