Gamla ideal och ny verklighet

Pelle Anderssons debutroman Hela vägen hem återupprättar klassbegreppen genom att gestalta dem som svek.
Stefan Didrik, bokens huvudperson är sannerligen ett bräckligt käril när det gäller att stå pall. En omvänd Sven Duva som bara kan svika, men å andra sidan överlever varje drabbning.
Det är först efter drabbningarna som Didriks problem börjar, men undanflykterna, bortförklaringarna. Sina älskade, det stora avslöjandet, den egna bakgrunden, just när det står och väger lyckas han trampa vid sidan om, en journalist som efter många Stockholmsår återvänder till den sörmländska barndomsstaden. För att naturligtvis konfronteras med barlasten av minnen, förälskelser, gamla kompisar. Och romanen spelar två filmer samtidigt, den ena en halv flykt från historiens fordringsägare, den andra i realtid med journalistuppdrag, ny kärlek och vanligt vardagsliv.
Och så klasserna förstås, Didrik är vänster, en slags post-68 med stor individualism och delvis nya slagord. Hans krogbesök i ungdomen hade att ta hänsyn till, inte bara de egna frasernas vitalitet, utan också existensen av kortsnaggade gäng i bombarjackor av motsatt, men lika berusad, övertygelse. Klasskonflikten ligger presenterad redan i Didriks familj, modern synnerligen välbeställd, fadern helt enkelt byggjobbare.
Så klart att sonen, som allt för tidigt förlorar sin far, har lätt för vacklan och svek. Men just att dialogen, i kompisgrupperna och deras relationer, är så tydligt klassmärkt är befriande och gör historien tydlig. Visst spelar en boks tematik roll för om man tycker om den eller ej, endast den inbitet medelklassfostrade tror att klasserna försvunnit.
Alltså: tidningsjobb i småstaden, kärleksliv i jobbets skugga, helt andra skuggor från det förflutna. Svekets balansräkning ska göras upp samtidigt som det stora avslöjandet i den lilla staden skrivs, eller borde skrivas. Det är Hela vägen hem i korthet.
En ganska bred rundmålning av maktkonstellationer i en mellansvensk småstad, ömsesidigheten, släktskaperna, vänskaperna, affärerna, helt enkelt det symbiotiska samarbetet. Nätverken som bygger upp och förenklar samhällslivet, men som fördunklar och hotar att korrumpera. För journalisten både en lockelse och en spindelväv. Allt sådant är väl beskrivet, detaljrikt som hos en sentida Balzac. Mer tungfotat är det psykologiska, ganska tuggande dialoger, protokollsliknande politiska diskussioner, inte roligt.
De två kärlekarna, Cecilia i det förflutna och Stina i det närvarande tvinnas trovärdigt samman till en generationsbild där tveksamheten och den letargiska obeslutsamheten tycks värderas mycket högt. Pelle Andersson har skrivit en skickligt komponerad och realistisk roman över sin generation, vilset orienterande sig mellan gamla ideal och ny verklighet. Att omslagets porträttbild tittar rakt in i en backspegel är ett vackert exempel på kongenialitet.