Sydafrikanske Damon Galguts roman Bedragaren betraktar det faktum att även det allra minsta kan gro och få oanade följder, också långt fram i tiden. Huvudpersonen Adam kastar som ung ur sig några oreflekterade, uppmuntrande ord till en jämnårig bekant i knipa. Som vuxen man minns han inte ens händelsen men finner sig på grund av den indragen i ett scenario som han till stor del själv är upphov till.
Adam är i ett ordentligt nedåtlut i livet och har blivit av med både sitt jobb och sin bostad. Det enda som väl egentligen hindrar honom från det fria fallet är den nyrike och odräglige brodern Gavin som låter Adam bo en tid i hans luxuösa lägenhet i Kapstaden. Samtidigt skänker Gavin honom några välmenande, nedlåtande klokheter om hur han borde leva. Adam lyssnar med ett halvt öra och tänder egentligen bara till på erbjudandet att få bo i Gavins fritidshus i en småstad på den sydafrikanska landsbygden. Vistelsen där tycks till en början mest gå ut på stillsamt påtande i trädgården och fruktlösa försök att börja skriva poesi igen, men när Adam av en händelse stöter på den gamle skolkamraten Canning tar saker skruv.
Canning lever i ett sorts privat, inhägnat djungelreservat, som han ärvt efter sin far, den lika fruktade som avskydde. På grund av deras osämja genom åren har Canning bestämt sig för att gå emot faderns planer med reservatet, beslutat sig för att ta hämnd på denne. Det var också det som Adams uppmuntrande ord en gång i tiden gällde: i ett avgörande skede fick han Canning att svära på att en dag ta hämnd. Adam dras in i en härva av våld, mutor, falskspel och kan inte heller värja sig mot kamratens vackra fru Baby när denne visar intresse för honom. Han har gått från att vara en loser till att befinna sig i händelsernas mitt, men inte på det sätt han hade önskat.
Bedragaren är underhållningsläsning med en litterär twist. Varken oäven eller särdeles imponerande. Galgut lägger så mycket som möjligt i intrigen, som är skickligt hopsydd och i någon mån också förgrenar sig in i en samhällelig, politisk sfär, där apartheidsamhället och kolonialismens roll beaktas. Vid sådana tillfällen kommer Galgut till sin rätt. Någon Coetzee, med vilken han ibland har jämförts, är han dock knappast. Därtill är språket för slätstruket och ambitionslöst (och översättningen kunde gärna ha rensats från diverse klumpigheter och anglicismer), den tyngd som romanen behövt går förlorad i sladdrigheter. Någon gång anar man en större, episk struktur ruvande bland sidorna, en rikare berättelse, lånande skimrande drag från de påfåglar som struttar omkring i den underlige Cannings marker, men lika snart har det dragit förbi.