Galakväll för skapandet, trots allt
Rubriken kan tyckas onödigt gnällig. Här har vi nu en tre dagars fest för boken, konsten, berättelserna, de muntliga skrönorna, mängder av möten där ordet och skapandet står i centrum. Vad kan gå fel? Vad kan det finnas att anmärka på? Ja, en hel del ska det visa sig.
PRISAD. Folke Isaksson blev den åttonde mottagaren av Erik Lindegrenpriset när det delades ut under lördagskvällens galakväll i Kulturens hus i Luleå.
Foto: Andreas Wälitalo
Kvällens kontraster skapar harmoni och en fortsatt tro på ordets makt. En djupt allvarlig kinesisk poet vid namn Li Li, en kille som kom till Sverige 1988 och redan ett år senare ger ut sin första diktsamling - Blick i vattnet - på svenska!
I hans senaste diktsamling, som han läser ur, Ursprunget, skriver han känsligt om sitt förhållande till sin mor. En varm och mänsklig Elsie Johansson, med dikter om sin mor som verkligen talar till oss. Dikter om en rädsla som växer mellan mor och dotter och hennes självklara sätt att ta plats och hennes utrop: - Jag vet vem jag är och jag vill inte dö med alla orden i mig! Folke Isaksson förstås, en åldrande poet, men evigt ung och nyfiken i sitt sinne. Han får ta emot Erik Lindegrenpriset som en alldeles självklar pristagare. Folke Isaksson må ha bott eviga tider söderut, hans diktning har alltid rört sig från periferi till centrum och tillbaka igen, från Kalix till Indien, från altartavlan i Nederluleå kyrka till de stora katedralerna i centraleuropa. Han är en författare med hela världen som inspiration men med en alltid närvarande blick för det norrbottniska kustlandskapet. Sven Nyberg guidade publiken in till Folke Isakssons litterära landskap, innan Folke själv läste några av sina dikter. Djupt berörande, några rader ur prosadikten Rödstjärten, nära: " Den sitter på taggtrådsstängslet, den gråblanka tråden, och ägnar sig åt någon tankeverksamhet, en bedömning av omgivningen där också jag ingår."
Det är en fröjd att höra honom läsa sina egna dikter, berätta fragment ur vad som drivit honom, känna det där självklara; att här står en stor poet och en värdig vinnare av Erik Lindegrenpriset. Trollbunden av Torgny Lindgren
Torgny Lindgren sedan, en otrolig berättare som trollbinder mig en lång stund som hade kunnat få vara ännu längre. Han som är ett med det västerbottniska landskap han skildrat i så många böcker. Just nu med nyutkomna boken Norrlands Akvavit, där väckelsepredikanten Olof Helmersson återvänder till sin församling, Nedre Avabäcks Fria församling, den han frälste för decennier sedan. Nu kommer han för att ta tillbaka allt; det finns ingen frälsning, inga gator av guld, den helige ande är en bluff. Men avfrälsningen kommer för sent, den har redan inträffat, med stor hjälp av avfolkningen och länge sedan döda församlingsbor. Torgny Lindgrens sätt att berätta gör det hela till en rent magisk föreställning. Det är varma skratt och inbäddat i allt, ett stort allvar, där författaren aldrig utelämnar sina figurer. De är vi själva och vi är sannerligen goda människor och allihopa, praktiskt taget släkt med varandra. För högtidligt och fin-fint
Som sagt, tack vare de enskilda författarna överlever den här galakvällen. Det som stör mig är dock den på tok för högtidliga och pretentiösa inramningen. Det är som om själva finsalongen vi sitter i gör sitt bästa för att krama musten och livsglädjen ur oss. Avståndet till scenen känns oändligt och föreställningen räddas enbart av författarnas förmåga att nå ut till publiken. Den högtidliga inramningen består till en del av Luleå Kammarkör. Tyvärr ser det visuellt ut som att titta på en stelbent tallskog, inte en ton når ut över scenkanten. Kanske är det vackert sjunget, säkerligen, de är ju nättopp proffs, men vad hjälper det. Akut syrebrist
I en redan alldeles för högtidlig atmosfär dämpar körens otroligt sorgsna melodival stämningen ner till syrebristens nivå. Jag upplever att allt hopp är ute, tro inte att det finns nåt att glädja sig åt, du arma människa. En jojk av Johan Märak, tonsatt av Jan Sandström, bryter av det sorgliga och upplevs därför nästan som ett halleluja för livet och konsten. En märklig upplevelse detta, i kulturens alltför präktiga hus. Ett hus som tycks vilja bevara gamla konservativa sätt att producera och ta till sig kultur, men där författarna och konstnärerna ändå lyckas sprattla emot och förmedla känslan av att kulturens kraft är stor.
Så jobbar vi med nyheter