Gainsbourg och Beck visar upp sina bästa sidor

Skådespelare som gör skivor. Stjärnor som hänger sig åt scientologi. Man kan bli spyfärdig för mindre, när man tänker på Samuel Frölers skivor och Tom Cruise som överstepräst i verkliga livet. Ni kan ställa undan hinkarna för den här gången dock. Charlotte Gainsbourg vann häromsistens guldpalmen i Cannes som bästa kvinnliga skådespelare i Triers Antichrist. Beck är 90-talets kanske enda verkliga superstjärna, den enda som någonsin känts något sånär relevant ur den tidens hippa Los Angeles-kader. IRM är nämligen en riktigt bra skiva. Som samarbete betraktat får man nog nästan leta sig ända tillbaka till 70-talet, när Bowie skrev och producerade såväl Iggy Pop som Lou Reed, för att se något liknande. Beck har en förmåga att plocka fram det bästa ur Gainsbourg, gräva i precis rätt trave av franska toppskivor: pappa Serges, Francois Hardys La Question, och pärlorna ur Brigitte Bardots lite underskattade musikaliska karriär. Generellt sett kan man beskriva den här skivan som anakronistisk. Alltså, det är det bästa ur en viss del av 60-talet på ett sätt jag inte hört sedan 90-talet: Stereolab, Beck själv, (i viss mån) Pulp och Komeda. Men det blir aldrig endast skivsamlarpop, aldrig ironiskt och aldrig, faktiskt inte en enda gång, är det slarvigt eller illa komponerat. Perfekt pop med hög IQ. Ibland är det precis det man vill höra.