Rummet har fint arbetade stuckaturer och kristallkronor med prismor i tusental som dallrar överdådigt och reflekterar de oskarianska smakideal som sitter i väggarna, stelnade som gamla färglager. Att lokalen förenar det spatiösa och luftiga med en krackelerad konservatism gör den till en utmärkt arena för gränsöverskridande konstprojekt. På lördagskvällen anordnades här en serie utlevelser - arrangörer var Galleri Syster och Johannes Blomqvist, mannen bakom Performance Art in Norrbotten, PAIN - som på olika sätt kretsade kring auktoritetstvång och frigörelser och desperata försök till frigörelser. Särskilt inbjuden var en i performance-kretsar världsberömd konstnär från Gabon, Nathalie Mba Bikoro.
Utlevelseföreställningar är underliga, för man vet aldrig riktigt när eller var de börjar och när eller var de slutar. Osäkerheten hos publiken integreras i konstupplevelsen; på den knarrande parketten rör de sig flockvis och lite trögt, som kossor i en hage. Vart ska vi? Vad ska ske? Ingen vet. Det är något helt annat än att beskåda en oljemålning med bastant ram.
Först ut var en handfull elever från Performance Art-linjen på Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda. På väggen bakom scenen projiceras en film: kvinnor med gult klägg i ansiktet ägnar sig åt vokala övningar av oklar innebörd. Ljuden som de utstöter går ut i högtalarna samtidigt som propert klädda damer (förmodligen samma som är på filmen; det gula klägget gör det svårt att se) skrider omkring i salen. De beter sig som intendenter eller värdinnor, fast man bedrar sig: de är inte uniformerade. En bär klackaskor, en annan går i strumplästen. Plötsligt kliver de upp i fönsternischerna och gömmer sig bakom de tunga mörka gardinerna. En transparant plastduk på fyra, fem kvadratmeter har tejpats fast på parketten och det hälls ut strösocker på den. Säck efter säck. (Vid ett tillfälle kommer sockeruthällaren fram till mig och håller upp en påse och frågar om jag vill ha lite. Jag tar en nypa och låtsasäter, ungefär som man gör när ett barn bjuder på imaginär mat: namnam.) När säckarna är tömda simmar hon i sockret.
Hoppar som en häxdoktor
Bakom en av fönstergardinerna börjar någon att väsnas: det är en skrikpredikan om synd och botgörelse. När kvinnan sedan träder fram och klättrar upp på ett bord har hon en hålslagningsmaskin i armvecket; hon bär den som en handväska. Längre bort i rummet, under den gröna spring ut-skylten, står ett fruntimmer och gurglar och spottar i en hink. Nu har Johannes Blomqvist, en av arrangörerna, krupit ut på plasten och badar i sockret. Kvinnan med hålslagen tjuter och hoppar jämfota som en häxdoktor, sliter sönder en bibel och bankar hålslagen hårt mot den heliga skrift och att döma av hur hennes tjut växer extatiskt ska det nog föreställa ett demoniskt samlag. Att ett sockerbad och ett bibeldråp omedelbart kan förstås som kritik mot konsumtion och religion är av underordnad betydelse: det som byggs upp i lokalen är en hämningarnas upplösning, en desintegration. När folk beter sig konstigt under kontrollerade former blir åskådaren medveten om sina egna blockeringar, hur präglade vi är av sociala normer och koder. Detta medvetandegörande är unikt för utlevandekonsten.
Hur vår tillvaro och vårt tänkande formas av respekten för auktoriteter var något som Ulrika Nuottaniemi belyste genom att bokstavligt talat belysa ett konstverk av traditionellt snitt: ett stort porträtt av en förnäm dam på Festivitetssalens vägg. Med hjälp av en overheadlampa drog hon sina egna linjer och konstvetenskapliga anteckningar. Utlevelsen bestod i en högst egensinnig och påfrestande oredig konstföreläsning där hon vände sig mot det akademiska formtänkandet; det ickelinjära resonemanget underströks av att hon då och då tog en sväng på golvet med sina rullskridskor.
Tatuerar fransk lilja
Slaveri och kolonisering torde vara de mest extrema uttrycken för auktoritetstanken, och där tar Nathalie Mba Bikoro sin utgångspunkt, när hon låter tatuera en fransk lilja på skuldran. - en diskret symbol för det koloniala förtryckets brännmärkning. Tatueringsmaskinen spinner hårt i högtalarna. Hennes utlevelser bottnar i underkastelse och kamp som också är den barnbärande kvinnans mödosamma kamp, och hennes ritualer är ett slags politiska fakirnummer; hon nästan kväver sig själv i ett försök att med munnen plocka upp ett äpple ur en vattenfylld hink, med läpparna drar hon ur spikar ur upphängda hjärtan och efter att hon hoppat hopprep sänker hon fötterna i hinkar fyllda med köttstycken. När hon halvnaken kryper över golvet rinner köttsaften från tårna. Att en gabonesisk fakirkvinna skulle lämna blodspår på Festivitetssalens ekparkett hade man nog aldrig kunnat föreställa sig i början av förra seklet när hotellet uppfördes.