Fysiskt drabbande och becksvart

De sammansvurna av Thomas Bernhard Regi: Gunnel Lindblom Scenbild: Jost Assmann I rollerna: Börje Ahlstedt, Margaretha Byström, Irene Lindh Riksteatern/Dramaten Sagateatern, Boden Dramatikern och författaren Thomas Benhard hatade verkligen sitt hycklande hemland Österrike med en furiös och aldrig avsvalnande glöd.  Vid sin död 1989 stipulerade han i sitt testamente att ?inga av mina verk får spelas, tryckas eller läs upp offentligt i Österrike. Min uttryckliga vilja är att härmed visa att jag inte vill ha någonting som helst att göra med Österrike i framtiden?. Knappast några tvetydigheter i det eftermälet, inte. Och så som Bernhard ville ha det ? så har det också förblivit. Men på andra håll i världen spelas han relativt flitigt och i Stockholm sistlidna vinter, på Dramatens lilla scen, hade Gunnel Lindbloms bearbetning och uppsättning av den av Bodil Malmsten (stor beundrare av Thomas Benhard) översatta De sammansvurna premiär. Nu är den ute på Riksteaterturné och har nu nått länet och ett antal spelplatser här. Kan man se den så ska man se den. Även om det kanske summerar helhetsintrycket ännu bättre om man hellre skriver ?kan man utsätta sig för den så ska man utsätta sig för den?. Detta är nämligen teater av den närmast fysiskt drabbande sorten. Våra svenska betraktare av sönderskurna och allmänt raserade familjeidyller i becksvart, som Lars Norén, Magnus Dahlström och Stig Larsson, kan fortsätta att respektfullt huka sig inför slagskuggan av Thomas Bernhard. Hur bittra och tjärbecksvart jävliga de än har varit, så har Bernhard alltid varit ännu bittrare och jävligare. I De sammansvurna möter vi de tre nu ganska ålderstigna syskonen Höller ? Rudolf; domstolspresident med pen-sionen inom synhåll, Vera; som ombesörjer hushållet samt Clara; som tystlåtet betraktar den omvärld som hon avskyr ur djupet av sin rullstol. Rudolf höll sig gömd i källaren i tio år efter andra världskrigets slut. Han fann det inte som så nödvändigt att det skulle uppdagas att han hade varit vicekommendant i förintelselägret Treblinka. Varje år, den 7 oktober, infaller den lyckligaste dagen på året för Rudolf. Då firar han nazi-ikonen Heinrich Himmlers födelsedag. Med mat, dryck, orerande tal samt ett rasrent samlag med syster Vera. Clara betraktar äcklad scenariot från sin rullstol. Hon har alltid haft disparata åsikter gentemot sina syskon. Av dem betraktas hon som en förrädare. I första akten krattas gången för det som komma skall. Margaretha Byström fyller hela salongen med prat. I akt två kommer Börje Ahlstedt in och avger en köttig rollprestation som man fylls med fasa inför. Men ? på något bistert sätt är det drastiskt roligt ibland också. De sammansvurna har mycket att säga om Österrikes endast delvis uppklarade skuldfråga versus nazismen. Se det som en plikt att låta sig drabbas av den.

Fysiskt drabbande och becksvart

Pjäsen "De sammansvurna" har mycket att säga om Österrikes endast delvis uppklarade skuldfråga versus nazismen. Se det som en plikt att låta sig drabbas av den, konstaterar Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén.