Ångerfylld, med gråten i rösten: "Jag slänger upp bössan, jag ser inte vad det är, jag tycker nån säger att det är en björn, jag skjuter, alla skjuter samtidigt. Och så var det han. Vad fan har han där att göra? /.../ Vi hade inte en chans att veta att det var han."
Och så förändras ansiktsuttrycket. Munnen snörps ihop och ögonen blir kallt svarta. "Ja, jag vet inte, men kan ni fastställa vem av oss som avlossade den dödande kulan, så är ju vi bara glada. Vi kan ju inte alla bli dömda, eller hur? Ni måste väl bevisa vem av oss det var, är det inte så?"
I Jägarna, ettan alltså, finns två nyckelscener. Båda innefattar Lennart Jähkel. Den ovan citerade utspelar sig i förhör efter att Jägarna mördat vittnet, Ove.
Den andra infinner sig tidigare i filmen. Det kommer en värderingsman till brödernas gård. Leif (Jähkel) tycker att det kan väl han och Erik (Rolf Lassgård) lösa på egen hand, men Erik insisterar på att Leif ska skriva på ett godkännande. Leif accepterar motvillig, släpper kontrollen och blommar ut i fullständig psykopati. Senare samma eftermiddag skjuter han sin hund. "Han lydde inte. En hund som inte lyder kan man inte ha i skogen." säger Leif utan att röra en min.
Jägarna, ettan, är en problematisk film på många sätt. Dels Lassgård, vars skådespeleri i filmen milsvida överskuggar de övrigas insats, han är helt enkelt för bra för att vara trovärdig. Dels Jähkel som med sitt överspel överglänser allt och alla, fast på ett helt annat sätt.
Han är så sjuk i huvudet att det hela gränsar till komedi. För att inte tala om alla lösa trådar och ett birollsgalleri som känns minst sagt brokigt och lågpresterande.
Det debatterades livligt när filmen kom, särskilt här uppe, om huruvida det var en missvisande bild av den Norbottniske mannen som Kjell Sundvall presenterade. Sundvall själv var defensiv i sitt försvar och strök gång på gång under att det i första hand var en actionfilm, att samhällskommentaren var underordnad själva detta faktum.
Personligen tycker jag att den är rätt misslyckad som actionfilm, men att den på sätt och vis är en relevant kommentar till det norrbottniska patriarkatet, om än karikerat och våldsamt överdrivet.
Men den stora frågan nu är alltså om Jägarna 2 håller ihop bättre än vad ettan gjorde? Om Sundvall, regissören, lyckats foga ihop det hela till EN slags film, snarare än den rätt hopplösa soppa som föregångaren var? Och kan Lennart Jähkels rollfigur Leif ersättas, ska någon kunna mäta sig med dennes galenskap, en av de få behållningarna som alltså fanns i ettan? Svaret är, ja, på samtliga frågor.
Kjell Sundvall är en yvig regissör. Att hoppas sig ett tätt kammardrama, eller något psykologiskt eller politiskt djuplodande är som att hoppas på att en älgstudsare skulle kunna misstas för en pennkniv.
Erik Bäckström har flyttat tillbaka till Stockholm och blivit riksmordkommissionens bäste förhörsledare kallas upp till "Norrland" för att förhöra en lokal gangster i en mordutredning. "Du är tillbaka efter helgen", säger Bäckströms chef till den motvillige hjälten.
"Föga troligt", säger man i biosalongen. En av de lokala poliserna, Peter Stormare som Torsten, visar sig vara styvpappa till Leifs son och saker är inte naturligtvis inte som det till synes verkar. En psykologisk och stundtals oerhört våldsam thriller rullar upp sig för våra ögon.
Det är hål i historien och somligt är så klichéartat att skämskudden åker upp med jämna mellanrum. Men mellan dessa ögonblick är det spännande och när filmen är slut har man så mycket adrenalin i kroppen att man kan knappt kan sätta sig ned och tänka igenom vad man just bevittnat. Det är en oerhört fysisk film på det viset.
Dessutom är det rätt igenom fint skådespeleri. Lassgård och, framförallt, Stormare är helt igenom lysande. Kim Tjernström är ömsom töntig, ömsom genomskinlig och därför en fullt trovärdig ung människa. Annika Nordin är perfekt i rollen som hunsad kvinna med skinn på näsan. Lo Kauppi har den otacksamma uppgiften att verka som Förnuftets röst, men en sådan måste finnas i varje berättelse av det här slaget. Att man växlar mellan genuin norbottniska, jämtländska, finlandssvenska och västerbottniska förutom den som alltid förhärskande stockholmskan gör mig ingenting. Kanske utspelas filmen i ett samhälle som prunkar av nyinflyttade? Mycket möjligt, ingenstans nämns i alla fall den verkliga inspelningsorten vid namn. Och det är förstås lika bra. Inga distraktioner som verklighet bör störa den här sortens filmer. Här gäller bara att ta sig mellan A och B på kortast möjliga tid och med livet i behåll.
Jag skulle vilja säga att detta är Kjell Sundvalls magnum opus. Jag tror att det var precis den här filmen han ville göra och jag trodde aldrig jag skulle säga det, inte efter exempelvis Jägarna 1 och Grabben i graven bredvid, men det räcker för mig. Jägarna 2 är över förväntan bra.