I stort och smått inser den kloke att naturen inte kan domineras. Människans vilja är inte alltid lag. Det är klart, människan kan alltid ta till övervåld. Jag menar, en myrstack kan brännas ut, en grävskopa kan rota ut vassen från en vik, eller varför inte, en regnskog kan huggas ner.Jag är ingen allmän förespråkare av övervåld. Nog för att vissa naturfenomen inte förstår annat än det nakna våldets princip. Ta ett gäng bromsar eller blindingar och försök tala om för de osaliga krypen att de ska sluta hugga bitar ur människokropparna.Vad blir svaret? Fullständig ignorans! De bara fortsätter att hugga blint.Således krossar jag alla jag kommer åt. Problemet är att trots min överlägsenhet som varelse, jag menar, säg den blinding som kan bygga en bastuveranda, så hjälper det inte att jag är stor som en planet i jämförelse med det eländiga krypet. Han bryr sig inte om det utan hugger friskt in på mitt kött, helt utan känslor.Jag jamsar på om dessa marodörer av en enda orsak; min kropp har den senaste tiden blivit utsatt för ett massivt huggande. Bromsar och blindingar från när och fjärran tycks ha samlats i viken för att ta tuggor ur min kropp. Armar och ben har sår och skorpor som knappt får plats, så många är dom. Okey, det kliar nåt vansinnigt. Mer är det egentligen inte. Sett i perspektiv av de stora mänskliga massmorden i vår tid, en oljetanker som snart går på grund i Östersjön eller annan valfri miljökatastrof, blir ju ett antal bromsbett rent löjeväckande simpelt.
