Fyra böcker om Linné och hans 1700-tal
Fyra böcker pockar på uppmärksamhet, och glömmer man bara jubiléet är de flesta riktigt bra. Den mest överdådiga, mest erotiska först. System och passion (Natur och Kultur) är Linnéårets officiella jubileumsbok. Mer praktfull än själva skapelsen är Helene Schmitz skarpögda storbildsfoto. Sexualsystemet som haute-couture, den kloke Nils Uddenberg har därtill skrivit text med solid vetenskapshistorisk tyngd.
Passé under sin livstid
Linnés vetenskaplighet ska stå i rätt position. Hårdraget var han faktiskt passé redan under sin livstid, må vara att hans sexualsystem överlevde med modifieringar och nya rön, dessutom var det praktiskt i fält. Han var prästson, skrev lysande prosa på småländska och latin, sökte skapelsens fulländade ordning, bara han själv fick fylla i kolumnerna. Halv upplysningsman, halvt gammaltestamentlig, hans två roligaste böcker är den hämndlystna Nemesis Divina och föreläsningen om "det rätta sättet att tillhopa gå", mänsklig sexualundervisning från 1700-talet, nästan inte alls nämnd i årets högtidligheter. Precis som vi själva är han en legering av rationalitet och fördomar, vilket många finner förvånande. Var han inte ren?
Passar som diplomatgåva
Nå, System och passion är utställningsvacker och presentabel nog att passa som diplomatgåva. Uddenberg sätter både Linné och växterna i sina sammanhang och skriver själv en njutbar prosa. Nästan lika vacker, men mer allomfattande är Karin Berglunds Jag tänker på Linné med undertiteln Han som såg allt (Bonniers). Hon gör huvudpersonen till en härskarnatur och en man av värld, fullt kapabel och självmedveten nog att uppträda på 1700-talets ljusa världsscen. Helt uppdaterad i tidens politiskt-ekonomiska tänkande när han drog landet runt i jakt på nyttigheter och rikedomar.
Boken är illustrerad med en slags senbarock prakt, men också sprudlande berättad, full av anekdoter. Och Berglund är rättvis, Linnés rasism avfärdar hon som en mediegroda, han sätter faktiskt indianen framför europén och alla folk tycks behärskas av lika dåliga karaktärsegenskaper. Att säga att Linné var rasist är lika intelligent som att beskylla honom för kommunism eftersom han visade socialt engagemang.
Handboksbiografin har Torbjörn Lindell skrivit, hundra sidor med underrubriken Den fulländade forskaren (Historiska media). Lidelsefritt och koncentrerat som kommunens turistbroschyr, fullständigt kritik- och diskussionslöst. Linné som turistisk ikon. Nog om detta.
Med Linné genom Sverige (Bilda förlag) är en handfast kortversion av alla resorna. Ove Torgny har gjort urval och skrivit inledning och kommentarer. Norrländska resan, Dalarna, Öland-Gotland, Västergötland och Skåne. Resor mer eller mindre finansierade av myndigheter och stat, ibland på uppdrag för att i merkantilismens anda finna sådant som kunde bli nya näringar: färgväxter, goda jordar, nyttiga keramikleror. En praktisk samling som ger överblick och visar den unge Linnés otämda entusiasm (Norrland) jämfört med den åldrade professorn distans (Skåne).
Linnéfirandet reser frågan om hur vi hanterar nationella monument. Han tycks duga åt alla, från de radikala till de konservativa. Men man kan inte kritisera honom för det han inte var, alltså; han var ingen renodlad upplysningsman. Rent vetenskapligt visade sig den samtide Buffon vara mer av framtidens biolog. Och om det politiska i 1700-talet, sådant som demokratiska rättigheter, säger han slätt intet.
Han var prästson och gammeldags på många sätt, men personligen tål jag allt det där för karln kunde skriva. Tonträffen i hans iakttagelser, den rytmiska attacken och blicken för detaljer - det är sådant som gör författaren. Att författaren är av sin tid får man räkna med. Vad allt dumt och fördomsfullt vi själva säger i nutid, slipper vi tack och lov höra eftervärldens dom över.
Så jobbar vi med nyheter