Funken styr våra steg
Funk i Sverige har i åratal förknippats med tre saker. Utbildningsradion, musikhögskolan och det där radioprogrammet som Mats Nileskär har i radio. Fram tills nu när den inhemska scenen helt plötsligt har massor av artister med svett, kön och minimalism i blodet. Vi träffade Timbuktu och nya stjärnskottet Juvelen för att prata funk (och en del annat förstås). - Jag ser mig och artister som Damn som dom som tog tillbaka funken, det var ju lite av ett skällsord innan, säger Timbuktu.
Nu är det dock annat ljud i radioetern. Svensk funk är överallt. Timbuktus senaste släpp Oberoendeframkallande är mer minimalistisk och bomabstisk funkig än som tidigare proggig och gitarrbaserad. Samtidigt har musikscenen i landet översvämmats av akter som namedroppar Prince som största influens och använder slap-bas i stället för rocksträngar. Jag tänker på Fibes oh Fibes! Och jag tänker på Juvelen. Smala, svenska indiekillar som slutat bara lyssna på britpop och börjat leta funkvinyler på second hand och sjunga falsett. Med artister som Timbuktu och Damn! blev funken folklig och med nämnda Juvelen blev den också hypad i smal musikpress.
Lundafunk
- Jag minns en spelning jag gjorde med Damn för fyra-fem år sedan och jag bara spontant sa till publiken att kolla mitt band, de spelar riktig "Lunda-funk". När jag vände mig om såg jag hela bandet se helt förskräckta ut, säger Timbuktu.
Hiphop har alltid byggt på funk genom samplingar och loopar som byggt instrumentaler att göra till någonting nytt. Timbuktus nya platta är också mer funk än någonsin, vilket enligt honom själv bland annat beror på att han året innan den spelades in bodde en längre tid i New York där hiphop-scenen de senaste åren gått allt mer åt det minimalistiska hållet.
- Jag ville ta min musik mer tillbaka till basic och skapa nåt mer beatsbaserat än gitarrbaserat, säger Timbuktu om hur New York vistelsen influerat honom.
Ni som kan er Timbuktu vet att artisten egentligen är ett tvåmannaband. Timbuktu gör alla texter och producenten M.O.N.S som skapar musiken. Allt ska gå i symbios. Timbuktu tror att den nya funkvågen i Sverige beror på några olika saker. Vad folk föredrar att titta på live. Och framför allt att dansa till.
- När man spelar live så är det ofta folk bara står och tittar, medan det vi spelar egentligen är sånt som folk kanske ska dansa till. I Sverige är musik nåt man tittar på och tar in, det gör också att det påverkar vilken typ av musik folk vill gå och se. Då blir det mer sånt som är lugnare och lågmält som funkar.
Timbuktu, eller Jason Diakité som han egentligen heter tar också hjälp av dansen för att skriva musik. När M.O.N.S har ett beat som Jason gillar så börjar processen oftast med att han dansar in den rytmik som han ska rappa texten runt.
Tonar ner egotrippen
- Lite kan det hämma mig att jag inte spelar några instrument, men när man jobbar med någon annan blir det ändå ett samarbete, man kompromissar mellan den idé vi båda hade från början. Och det är ganska bra för att tona ner egotrippen att jobba med en annan.
Förra plattan Alla vill till himmelen men ingen vill dö gjorde Jason till en av landets största artister. Sedan dess har han hunnit med att fylla 32 år och uppleva att festivalpubliken framför honom oftast är betydligt yngre än honom själv. Så här tycker han om att bli äldre.
- Jag vill verkligen försöka behålla det där barnasinnet i en, att man till exempel ska tycka att det är lika kul att spela nu som man gjorde för tio år sedan. Man har också blivit lite lugnare, och kanske också mer cynisk. Nu vet jag att jag kan göra det här jag gör, och att jag kan göra det så det känns bra för mig. Förut var det mer att man hoppades att folk skulle gilla det. Nu är det mer att "nu ska vi visa dom hur vi gör det".
Blåögdhet
När känner du dig gammal?
- När jag stått och dansat bredvid Jackie (Mapei som turnerar med Timbuktu just nu, reds.anm) på scenen i två timmar och vaknar upp dagen efter. Och när man påmmins om att ens lever snarare är 60 än 32. Sen har jag och en kompis, Johanna, en klubb i Malmö en gång i månaden, och jag slogs av tanken att alla som är där är runt 18-19 år. Johanna säger att så har det alltid varit och det är ju någonting med folk över 30 som gör att de slutar gå ut.
- Texterna förändras också har jag märkt. Man blir lite mer konsekvenstänkande, men samtidigt vill jag verkligen behålla min blåögdhet inför världen.
Så jobbar vi med nyheter